Göteborg, imorgon kommer jag!

Allt jag skriver för tillfället blir blaj. Min hjärna känna lite överfull, överstimulerad och kortsluten. Vilket troligen också är fallet, om jag ska vara ärlig. Därför börjar jag nu projekt VAR SNÄLL MOT DIG SJÄLV! och försöker skala ner mitt liv en aning. Som att åka till till Göteborg imorgon, istället för bil. Fattar ni HUR SKÖNT att kunna sova/läsa/jobba/surfa precis som jag vill i flera timmar? Just jobba tänkte jag faktiskt dra ner på. Det här med att ha en privat dator och en jobbdator är faktiskt helt magiskt som egen företagare! Det jobb jag ska fokusera på i helgen är ren inspiration, energi och glädje.

Göteborg har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Under mitt år där föll jag huvudstupa för staden och hade det varit närmare hem till min familj hade jag lätt kunnat tänka mig att bo kvar i min söta lilla lägenhet i Lunden. Nu får jag istället åka dit på minisemester. Strosa på stan, dricka kaffe, umgås med Katarina. Njuta av att komma bort!

Vara borta från valpen för första gången sen jag hämtade hem honom. Kan förstår den där skräckblandade förtjusningen som småbarnsföräldrar har! Det ska bli så OTROLIGT SKÖNT att bara få vara. Att kunna gå i affärer som jag vill, utan att behöva ordna hundvakt eller springa in i raketfart medan han sitter i bilen. Samtidigt kommer jag troligen sakna ihjäl mig.

Han är ju hela min familj just nu, det där lilla livet!

Att vara sjuk som företagare

Det här med att vara sjuk som egen företagare är inte det enklaste. Jag sitter här hemma med ont i hals, huvud, tänder (?!) och jobbar med datorn i knät. Gör det jag måste för stunden och för samvetet. Och ja, för att jag vill, faktiskt. Jag älskar ju mitt jobb! Håret är otvättat, hunden är rastlös och bihålorna känns som om de är fullproppade med fetvadd. Jag längtar till min kontorsplats med de färgglada stolarna och solen som fullkomligt flödar in i lokalen på molnfria dagar. Samtidigt känns det lite som att ta en paus. Att landa i företagandet och få ett nytt perspektiv på det hela. Varva jobb med en och annan tupplur, bafucin och nässpray. Valplek. Tankar och planer om framtiden.

Det ger energi att tvingas sitta still ibland. Att varva hemmajobb med kontorsjobb är något av det allra bästa med eget företag, om ni frågar mig. Även om man ibland önskar att det gick att faktiskt BARA vara sjuk.

Som en skev liten bumerang.

Den finns tillfällen i livet som aldrig kommer igen. Och så finns det tillfällen som kommer igen. Och igen. Och igen. Trots att man önskar att man kunde ge dem en fet jävla spark i baken och skrika “DRA ÅT HELVETE!”

Och så finns det mitt bloggande. Som verkar komma igen och igen, som en skev liten bumerang. Min ventil som kanske skulle behöva vara för alltid. Och vet ni? Jag saknar er. Saknar att ta del av ert liv och era tankar och er evolution i livet. Så kanske blir det för alltid. Eller ett litet tag. Men jag är här nu. Jag är här i min hyrestvåa med blåmålade väggar och en granne som gör sångövningar på andra sidan väggen. Med en trött liten hundvalp vid min sida, en längtan bort och en önskan om att komma tillbaka. Och att hitta hem.

Men det tar vi en annan dag. Nu vill jag bara säga HEJ! och VA KUL ATT SE ER! och HUR MÅR NI?!

Och på något vis är det fan värt det

Han ringer mig en kväll. Vi pratar, länge. Skrattar, skämtar och allt känns så där pirrigt. Han frågar om jag vill komma dit och jag tvekar först, men inser att jag vill. Jag vill, vill, vill. Så jag trotsar hjärnans protester och låter hjärtat själen alla mina sinnen få en stunds stimulans. ”Men ditt dumma hjärta, du kommer bara få lida av det sen!” skriker hjärnan i falsett. Men hjärtat har slagit dövörat till och är redan halvvägs genom staden på en cykel med alldeles för lite luft i däcken.

Så stormar jag in, frågar efter cykelpumpar, säger att jag är alldeles svettig. Han ler och får mig nästan ur balans en stund. Lite senare stryker han mig över armen, kinden, håret och ler ännu mer. Får mig totalt ur balans. Eller kanske snarare i?

Han säger fina saker och är hela tiden så där fantastisk som jag vet att han är. Inte som den där personen som förstörde allt, som sprang iväg och gömde sig bakom höga murar och rädslor. Lite senare händer det oundvikliga. Muren glider fram, sakta och kallt. Han säger att han är glad att jag kom dit, att det var roligt att se mig. Kramar om mig, hårt och mjukt på samma gång. Sätter sig på muren och ler mot mig.

När jag cyklar hemåt på hårt pumpade däck genom regnet kämpar det rosa, mjuka inom mig mot blyertsgrå taggar av sorg som skär genom hjärtat själen alla mina sinnen.

Och på något vis är det fan värt det.

Att dejta på riktigt

Jag läste en artikel. Om dejting 2015. Om snabba beslut, knullappar, missnöje. Ett sökande efter det där glittrande, perfekta sociala media-flödet. Statusuppdateringar, glada kärleksfulla bilder, sms. Allt för att visa andra, istället för att njuta av stunden.

Missförstå mig rätt, jag fullkomligt älskar vissa sociala medier. Jag har vänner som kan se hur jag mår genom hur jag uppdaterar mitt instagramkonto, bara en sån sak. Men de sista raderna i artikeln, de träffar mig rätt i hjärtat.

We realize that this more we want is a lie. We want phone calls. We want to see a face we love absent of the blue dim of a phone screen. We want slowness. We want simplicity. We want a life that does not need the validation of likes, favorites, comments, upvotes. We may not know yet that we want this, but we do. We want connection, true connection. We want a love that builds, not a love that gets discarded for the next hit. We want to come home to people. We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives. This is what we want even if we don’t know it yet.

För det är precis det jag vill ha. Mindre tid att fundera över sociala medier och mer tid åt människorna som finns omkring mig. Fokus på kärlek, närhet, nuet. Alltså närhet. Ni som har det, ta vara på det allt ni kan! För det är något man saknar halvt ihjäl sig efter när man inte har det. Lägg ner telefonerna lite oftare och umgås. På riktigt.

Själv händer det att jag sitter där med någon av apparna. Sveper höger, sveper vänster, skriver något halvhjärtat fast jag egentligen inte bryr mig. Ja, jag vill träffa någon. Men på riktigt. Efter flera år med digitalt dejtande är jag så less på intetsägande profiler, urvattnade mailkonversationer och dejter som bara är ett tidsfördriv. Precis som Jamie Varon skriver: We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives.

Och det ska jag göra. Utan nätdejtande. Det är nu det börjar. På riktigt. (hjälp!)

Påsk vare här!

Så är det påskledigt och jag har precis hela helgen planerad. Planer som inkluderar teater, mina tjejer, familjen, gymmet, skogen, vila, ännu mer vänner, mat, löpning. Älskar planer som inkluderar vänner och vila. Tid hemma, tid borta, själavärme.

Jag räknar med att vara fulladdad med energi när tisdagen kommer.

Hoppas ni alla får en riktigt härlig påsk!

Den endorfinerade träningshimlen

Jag har börjat komma igång med träningen igen. På allvar. Har skaffat PT, mailat in en ansökan till en löparklubb och anmält mig på en yogakurs. Efter flera års harvande med olika träningsformer har jag hittat de som funkar för mig, de jag brinner för.

Yoga.
Löpning.
Styrka.

Befinner mig just nu i en endorfinerad träningshimmel och tycker allt är fantastiskt. På måndag har jag kört en månad med PT och jag börjar se resultat. Känna resultat. Längta efter träningen. Idag stod intervaller på schemat. Backintervaller. Har gått runt hela dagen och längtat efter att få köra. Den känslan är helt fantastisk! Känslan efteråt, när man är klar, är minst lika fantastisk den. Även om man ibland får tvinga sig ut.

Mina träningsmål:

Stärka rygg/skuldra (mina problemområden).
Bli vardagsstark.
Springa milen under timmen innan 1 juni. Känns långt bort just nu, men hey! Mål är bra skit!
Kunna göra denna pose. Helst snart, på en strand i Portugal (se förra inlägget).

Tränar ni? Har ni mål? Drivs ni av mål eller föredrar ni att träna i er egen takt?

Lissabon, någon?

Det bubblar i mig av reslust. Jag har velat åka till Portugal i hela mitt liv men aldrig så mycket som nu, och då framför allt Lissabon. Kan knappt bärga mig! Har i skrivande stund ingen att genomföra resan med men hey. Det löser sig. Det här känns dessutom som en resa jag vill ha en riktig plan för så ja, jag börjar nu.

Har ni några tips?

Boende, shopping, mat?
Utflyktsmål, vandringar, stränder, städer som man bara måste se/göra/uppleva.
Saker man kan behöva veta i Portugal/Lissabon.
Smultronställen.
Turistfällor.
Mat!

En miljon emojihjärtan på den

Jag ska bli moster igen, fjärde gången gillt. Om allt går enligt beräkningen om si sådär en tre veckor. Under hela vintern har alla kalla magen för hon. Pratat om bebisen som henne. Trott att det blir en tjej. Men ingen har vetat, det blir som det blir och könet spelar ju såklart ingen roll.

Igår kväll ramlade det in ett sms från min andra systers dotter E, snart 10 år.

“K har varit på ultraljud. Hon ska få en tjej!” följt av en (1) bebisemoji.

Och ja, jag började böla. Fem minuter senare när jag sansat mig (och kollat klart på the Big Bang Theory) ringde jag preggosyrran. Bara för att få veta att E måste ha messat mig i ungefär samma sekund som hon fått veta. Storheten i att få en kusin! Hon hann alltså inte ens med att skriva hundra andra emojis som vanligt pga ville berätta direkt.

Jag hoppas jag också får ge henne en kusin en vacker dag. Men till dess kommer jag alltså ha fyra små hjärtevänner att älska och skämma bort.

Syskonbarn. Så himla fint!

Tur att man inte behöver pass inom Europa, ändå

Det är ett fascinerande fenomen, att spendera fyra dagar tillsammans med människor man knappt känner. Resa tillsammans, äta tillsammans, sova tillsammans. Man lär känna varandra ganska bra, kan man säga.

Jag har lärt mig saker om mig själv och om mina nya kollegor. Jag har lärt mig saker om Sydamerika, om Schweiz och om skidåkning, trots att jag inte ens stod på ett par skidor. Jag har utmanat mina rädslor och min personliga sfär. Jag har lärt känna nya människor, nya städer, nya synsätt.

Jag har även ätit köttfondue för första gången i mitt liv (obs! inget om man är vrålhungrig pga tar aslång tid), sett en man dricka öl ur en burk så stor att han knappt kunde hålla runt den och tydligen pratat i sömnen – även det för första gången i mitt liv, så vitt jag vet. Jag har fått lite sol på min vinterbleka hud, köpt vandringskängor och ätit mer kolhydrater på fyra dar än jag normalt gör på två veckor.

På det stora hela, en mycket fin resa. Trots att det upptäckts vid hemresan att mitt pass gick ut i februari. Förra året.