Kärlek, Singellivet

Och på något vis är det fan värt det

Han ringer mig en kväll. Vi pratar, länge. Skrattar, skämtar och allt känns så där pirrigt. Han frågar om jag vill komma dit och jag tvekar först, men inser att jag vill. Jag vill, vill, vill. Så jag trotsar hjärnans protester och låter hjärtat själen alla mina sinnen få en stunds stimulans. ”Men ditt dumma hjärta, du kommer bara få lida av det sen!” skriker hjärnan i falsett. Men hjärtat har slagit dövörat till och är redan halvvägs genom staden på en cykel med alldeles för lite luft i däcken.

Så stormar jag in, frågar efter cykelpumpar, säger att jag är alldeles svettig. Han ler och får mig nästan ur balans en stund. Lite senare stryker han mig över armen, kinden, håret och ler ännu mer. Får mig totalt ur balans. Eller kanske snarare i?

Han säger fina saker och är hela tiden så där fantastisk som jag vet att han är. Inte som den där personen som förstörde allt, som sprang iväg och gömde sig bakom höga murar och rädslor. Lite senare händer det oundvikliga. Muren glider fram, sakta och kallt. Han säger att han är glad att jag kom dit, att det var roligt att se mig. Kramar om mig, hårt och mjukt på samma gång. Sätter sig på muren och ler mot mig.

När jag cyklar hemåt på hårt pumpade däck genom regnet kämpar det rosa, mjuka inom mig mot blyertsgrå taggar av sorg som skär genom hjärtat själen alla mina sinnen.

Och på något vis är det fan värt det.

Advertisements
Familjelivet, Kärlek, Singellivet

Att dejta på riktigt

Jag läste en artikel. Om dejting 2015. Om snabba beslut, knullappar, missnöje. Ett sökande efter det där glittrande, perfekta sociala media-flödet. Statusuppdateringar, glada kärleksfulla bilder, sms. Allt för att visa andra, istället för att njuta av stunden.

Missförstå mig rätt, jag fullkomligt älskar vissa sociala medier. Jag har vänner som kan se hur jag mår genom hur jag uppdaterar mitt instagramkonto, bara en sån sak. Men de sista raderna i artikeln, de träffar mig rätt i hjärtat.

We realize that this more we want is a lie. We want phone calls. We want to see a face we love absent of the blue dim of a phone screen. We want slowness. We want simplicity. We want a life that does not need the validation of likes, favorites, comments, upvotes. We may not know yet that we want this, but we do. We want connection, true connection. We want a love that builds, not a love that gets discarded for the next hit. We want to come home to people. We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives. This is what we want even if we don’t know it yet.

För det är precis det jag vill ha. Mindre tid att fundera över sociala medier och mer tid åt människorna som finns omkring mig. Fokus på kärlek, närhet, nuet. Alltså närhet. Ni som har det, ta vara på det allt ni kan! För det är något man saknar halvt ihjäl sig efter när man inte har det. Lägg ner telefonerna lite oftare och umgås. På riktigt.

Själv händer det att jag sitter där med någon av apparna. Sveper höger, sveper vänster, skriver något halvhjärtat fast jag egentligen inte bryr mig. Ja, jag vill träffa någon. Men på riktigt. Efter flera år med digitalt dejtande är jag så less på intetsägande profiler, urvattnade mailkonversationer och dejter som bara är ett tidsfördriv. Precis som Jamie Varon skriver: We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives.

Och det ska jag göra. Utan nätdejtande. Det är nu det börjar. På riktigt. (hjälp!)