Skicka en energiboost, tack!

Ni vet de där dagarna när man vaknar och känner sig oövervinnerlig? Man dansar sig igenom dagen, klarar alla utmaningar galant och har en känsla av att kunna genomföra stordåd? En sån dag då man öser beröm över bilverkstan till firmans ägare som man känner. En sån dag hade jag igår.

Och så vet ni de där dagarna då man aldrig riktigt vaknar. När man börjar gråta för att man ser en ihjälkörd igelkott på vägen till bilprovningen. Kommer till bilprovningen och har glömt plånboken. Åker hem och hämtar plånboken. Tvingas åka förbi den döda igelkotten två gånger till. Kommer tillbaks till besiktningen som verkar ha haft bilinvasion under den stund du var borta och nu har en kötid på 2,5 timme. Har inte tid att vänta. Får körförbud om 1,5 dygn om bilen inte besiktas. Åker till bilfirman (som skulle ha besikta bilen igår, reds anm) och ber om hjälp – som de lovade igår att jag skulle kunna få. Möter tveksamhet. Blir räddad av ägaren som råkar gå förbi just då. Åker till jobbet i lånebil. Gröthjärna. Minnesförlust. Trött. Eller kanske snarare seg? Har hela dagen en känsla av att inte vakna. Fast det är fyra koppar kaffe och en lunch senare. En sån dag har jag idag.

Behöver era bästa tips på hur man skakar sig ur det! Springer runt huset? Ringer en vän? Shoppar nya skor? Vårskriker? Begraver en igelkott?

 

Att dejta på riktigt

Jag läste en artikel. Om dejting 2015. Om snabba beslut, knullappar, missnöje. Ett sökande efter det där glittrande, perfekta sociala media-flödet. Statusuppdateringar, glada kärleksfulla bilder, sms. Allt för att visa andra, istället för att njuta av stunden.

Missförstå mig rätt, jag fullkomligt älskar vissa sociala medier. Jag har vänner som kan se hur jag mår genom hur jag uppdaterar mitt instagramkonto, bara en sån sak. Men de sista raderna i artikeln, de träffar mig rätt i hjärtat.

We realize that this more we want is a lie. We want phone calls. We want to see a face we love absent of the blue dim of a phone screen. We want slowness. We want simplicity. We want a life that does not need the validation of likes, favorites, comments, upvotes. We may not know yet that we want this, but we do. We want connection, true connection. We want a love that builds, not a love that gets discarded for the next hit. We want to come home to people. We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives. This is what we want even if we don’t know it yet.

För det är precis det jag vill ha. Mindre tid att fundera över sociala medier och mer tid åt människorna som finns omkring mig. Fokus på kärlek, närhet, nuet. Alltså närhet. Ni som har det, ta vara på det allt ni kan! För det är något man saknar halvt ihjäl sig efter när man inte har det. Lägg ner telefonerna lite oftare och umgås. På riktigt.

Själv händer det att jag sitter där med någon av apparna. Sveper höger, sveper vänster, skriver något halvhjärtat fast jag egentligen inte bryr mig. Ja, jag vill träffa någon. Men på riktigt. Efter flera år med digitalt dejtande är jag så less på intetsägande profiler, urvattnade mailkonversationer och dejter som bara är ett tidsfördriv. Precis som Jamie Varon skriver: We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives.

Och det ska jag göra. Utan nätdejtande. Det är nu det börjar. På riktigt. (hjälp!)

Påsk vare här!

Så är det påskledigt och jag har precis hela helgen planerad. Planer som inkluderar teater, mina tjejer, familjen, gymmet, skogen, vila, ännu mer vänner, mat, löpning. Älskar planer som inkluderar vänner och vila. Tid hemma, tid borta, själavärme.

Jag räknar med att vara fulladdad med energi när tisdagen kommer.

Hoppas ni alla får en riktigt härlig påsk!

Den endorfinerade träningshimlen

Jag har börjat komma igång med träningen igen. På allvar. Har skaffat PT, mailat in en ansökan till en löparklubb och anmält mig på en yogakurs. Efter flera års harvande med olika träningsformer har jag hittat de som funkar för mig, de jag brinner för.

Yoga.
Löpning.
Styrka.

Befinner mig just nu i en endorfinerad träningshimmel och tycker allt är fantastiskt. På måndag har jag kört en månad med PT och jag börjar se resultat. Känna resultat. Längta efter träningen. Idag stod intervaller på schemat. Backintervaller. Har gått runt hela dagen och längtat efter att få köra. Den känslan är helt fantastisk! Känslan efteråt, när man är klar, är minst lika fantastisk den. Även om man ibland får tvinga sig ut.

Mina träningsmål:

Stärka rygg/skuldra (mina problemområden).
Bli vardagsstark.
Springa milen under timmen innan 1 juni. Känns långt bort just nu, men hey! Mål är bra skit!
Kunna göra denna pose. Helst snart, på en strand i Portugal (se förra inlägget).

Tränar ni? Har ni mål? Drivs ni av mål eller föredrar ni att träna i er egen takt?

Lissabon, någon?

Det bubblar i mig av reslust. Jag har velat åka till Portugal i hela mitt liv men aldrig så mycket som nu, och då framför allt Lissabon. Kan knappt bärga mig! Har i skrivande stund ingen att genomföra resan med men hey. Det löser sig. Det här känns dessutom som en resa jag vill ha en riktig plan för så ja, jag börjar nu.

Har ni några tips?

Boende, shopping, mat?
Utflyktsmål, vandringar, stränder, städer som man bara måste se/göra/uppleva.
Saker man kan behöva veta i Portugal/Lissabon.
Smultronställen.
Turistfällor.
Mat!