Att dejta på riktigt

Jag läste en artikel. Om dejting 2015. Om snabba beslut, knullappar, missnöje. Ett sökande efter det där glittrande, perfekta sociala media-flödet. Statusuppdateringar, glada kärleksfulla bilder, sms. Allt för att visa andra, istället för att njuta av stunden.

Missförstå mig rätt, jag fullkomligt älskar vissa sociala medier. Jag har vänner som kan se hur jag mår genom hur jag uppdaterar mitt instagramkonto, bara en sån sak. Men de sista raderna i artikeln, de träffar mig rätt i hjärtat.

We realize that this more we want is a lie. We want phone calls. We want to see a face we love absent of the blue dim of a phone screen. We want slowness. We want simplicity. We want a life that does not need the validation of likes, favorites, comments, upvotes. We may not know yet that we want this, but we do. We want connection, true connection. We want a love that builds, not a love that gets discarded for the next hit. We want to come home to people. We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives. This is what we want even if we don’t know it yet.

För det är precis det jag vill ha. Mindre tid att fundera över sociala medier och mer tid åt människorna som finns omkring mig. Fokus på kärlek, närhet, nuet. Alltså närhet. Ni som har det, ta vara på det allt ni kan! För det är något man saknar halvt ihjäl sig efter när man inte har det. Lägg ner telefonerna lite oftare och umgås. På riktigt.

Själv händer det att jag sitter där med någon av apparna. Sveper höger, sveper vänster, skriver något halvhjärtat fast jag egentligen inte bryr mig. Ja, jag vill träffa någon. Men på riktigt. Efter flera år med digitalt dejtande är jag så less på intetsägande profiler, urvattnade mailkonversationer och dejter som bara är ett tidsfördriv. Precis som Jamie Varon skriver: We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives.

Och det ska jag göra. Utan nätdejtande. Det är nu det börjar. På riktigt. (hjälp!)

Påsk vare här!

Så är det påskledigt och jag har precis hela helgen planerad. Planer som inkluderar teater, mina tjejer, familjen, gymmet, skogen, vila, ännu mer vänner, mat, löpning. Älskar planer som inkluderar vänner och vila. Tid hemma, tid borta, själavärme.

Jag räknar med att vara fulladdad med energi när tisdagen kommer.

Hoppas ni alla får en riktigt härlig påsk!

Den endorfinerade träningshimlen

Jag har börjat komma igång med träningen igen. På allvar. Har skaffat PT, mailat in en ansökan till en löparklubb och anmält mig på en yogakurs. Efter flera års harvande med olika träningsformer har jag hittat de som funkar för mig, de jag brinner för.

Yoga.
Löpning.
Styrka.

Befinner mig just nu i en endorfinerad träningshimmel och tycker allt är fantastiskt. På måndag har jag kört en månad med PT och jag börjar se resultat. Känna resultat. Längta efter träningen. Idag stod intervaller på schemat. Backintervaller. Har gått runt hela dagen och längtat efter att få köra. Den känslan är helt fantastisk! Känslan efteråt, när man är klar, är minst lika fantastisk den. Även om man ibland får tvinga sig ut.

Mina träningsmål:

Stärka rygg/skuldra (mina problemområden).
Bli vardagsstark.
Springa milen under timmen innan 1 juni. Känns långt bort just nu, men hey! Mål är bra skit!
Kunna göra denna pose. Helst snart, på en strand i Portugal (se förra inlägget).

Tränar ni? Har ni mål? Drivs ni av mål eller föredrar ni att träna i er egen takt?

Lissabon, någon?

Det bubblar i mig av reslust. Jag har velat åka till Portugal i hela mitt liv men aldrig så mycket som nu, och då framför allt Lissabon. Kan knappt bärga mig! Har i skrivande stund ingen att genomföra resan med men hey. Det löser sig. Det här känns dessutom som en resa jag vill ha en riktig plan för så ja, jag börjar nu.

Har ni några tips?

Boende, shopping, mat?
Utflyktsmål, vandringar, stränder, städer som man bara måste se/göra/uppleva.
Saker man kan behöva veta i Portugal/Lissabon.
Smultronställen.
Turistfällor.
Mat!

En miljon emojihjärtan på den

Jag ska bli moster igen, fjärde gången gillt. Om allt går enligt beräkningen om si sådär en tre veckor. Under hela vintern har alla kalla magen för hon. Pratat om bebisen som henne. Trott att det blir en tjej. Men ingen har vetat, det blir som det blir och könet spelar ju såklart ingen roll.

Igår kväll ramlade det in ett sms från min andra systers dotter E, snart 10 år.

“K har varit på ultraljud. Hon ska få en tjej!” följt av en (1) bebisemoji.

Och ja, jag började böla. Fem minuter senare när jag sansat mig (och kollat klart på the Big Bang Theory) ringde jag preggosyrran. Bara för att få veta att E måste ha messat mig i ungefär samma sekund som hon fått veta. Storheten i att få en kusin! Hon hann alltså inte ens med att skriva hundra andra emojis som vanligt pga ville berätta direkt.

Jag hoppas jag också får ge henne en kusin en vacker dag. Men till dess kommer jag alltså ha fyra små hjärtevänner att älska och skämma bort.

Syskonbarn. Så himla fint!

Tur att man inte behöver pass inom Europa, ändå

Det är ett fascinerande fenomen, att spendera fyra dagar tillsammans med människor man knappt känner. Resa tillsammans, äta tillsammans, sova tillsammans. Man lär känna varandra ganska bra, kan man säga.

Jag har lärt mig saker om mig själv och om mina nya kollegor. Jag har lärt mig saker om Sydamerika, om Schweiz och om skidåkning, trots att jag inte ens stod på ett par skidor. Jag har utmanat mina rädslor och min personliga sfär. Jag har lärt känna nya människor, nya städer, nya synsätt.

Jag har även ätit köttfondue för första gången i mitt liv (obs! inget om man är vrålhungrig pga tar aslång tid), sett en man dricka öl ur en burk så stor att han knappt kunde hålla runt den och tydligen pratat i sömnen – även det för första gången i mitt liv, så vitt jag vet. Jag har fått lite sol på min vinterbleka hud, köpt vandringskängor och ätit mer kolhydrater på fyra dar än jag normalt gör på två veckor.

På det stora hela, en mycket fin resa. Trots att det upptäckts vid hemresan att mitt pass gick ut i februari. Förra året.

Nä men hej bloggen, är du kvar?!

Alltså livet. Vilka svängar det kan ta med en på. Det känns som om jag har befunnit mig i en grotta hela vintern. Jag skyller lite på mörkret, bland annat. Och en arbetsplats utan fönster.

Men nu! Solen skiner. Jag har ny arbetsplats där jag SER DAGSLJUS! Jag har börjat komma igång med träningen igen. Har börjat landa lite i lägenheten. Har lärt känna nya, fina människor. Har ett par resor att se fram emot. SKA BLI MOSTER IGEN!

Just nu känns allt möjligt. Till och med att börja blogga igen!

Så berätta, vad har jag missat? Finns ni kvar där ute i bloggetern? Hoppas det. För jag har saknat er!

 

 

 

 

Det där man inte ska prata om. Men jag gör det ändå.

Jag fick frågan av Johanna om jag slutat blogga, och sanningen är att jag inte vet. Jag har tappat stinget. Men jag har en historia att berätta för er. En historia som inte är särskilt vacker, en som jag inte är särskilt stolt över. En historia som förklarar hur mitt senaste år har varit. Den är ganska lång, men ärlig.

När jag var 14 år gammal spelade jag teater. Kursen hade två tjejer som kursledare, båda strax under 25 år. När den ena av dem skaffade barn minns jag att jag tänkte att det väl var på tiden att den andra också gjorde det. När man är si sådär 24 år är det väl läge att skaffa barn?

Sen blev jag 24. Jag bodde i Norge, levde livet och barn fanns inte ens i närheten. Sen var jag 28, sambo och med barn som började dyka upp i bekantskapskretsarna. Året var 2007 och de senaste åren hade varit ett rent helvete på många sätt. Min syster fick ett barn som råkade ut för en otäck sjukdom som förändrade livet brutalt. Min mamma fick cancer (men klarade sig efter 3 operationer och ett bröst mindre). En barndomsvän fick tvillingar för tidigt som levde i ett år, men sedan dog med bara veckor emellan. När min sambo började prata om barn fick jag panik och gjorde slut. Barn fanns helt enkelt inte på kartan.

Sen gick det några år. Jag började längta. Tänkte att 32 är väl en ganska bra ålder, ändå. Och jag blev 32. Och 33. Tänkte att före 35, då måste jag väl ändå träffa någon? Och jag träffade någon. Någon som redan hade barn men kunde tänkte sig fler, men som sedan ändade sig.

Hela min värld rasade. Jag satt i ett hörn i hallen och grät tills jag hyperventilerade. Jag havererade på mitt nya jobb, där jag hade jobbat en vecka när det hände. Jag gick ner i vikt, kunde inte sova, tyckte i ärlighetens namn inte att det fanns så mycket som var roligt längre. För andra gången i mitt liv fick jag uppleva ångest. Mitt uppe i allt det fick jag uppleva hur det är att bli utsatt för utfrysning på en arbetsplats, allt på grund av ett missförstånd som ledde till att människor som inte hade med saken att göra pekade ut mig som mobbare. Vuxna människor som sa rakt till mitt ansikte att det jag gjorde var det värsta de varit med om i hela sitt yrkesverksamma liv, utan att ha en aning om den sanna historien bakom. Om missförståndet. Ett missförstånd som kostade mig jobbet.

Jag blev arbetslös för första gången i mitt liv. Fick en a-kassa som var lägre än mina räkningar varje månad. Satt hemma i min temporära lägenhet och pratade ibland inte med någon på flera dagar. Inte ens kassörskan på Ica eftersom jag inte hade råd att handla mat. Jag levde på mackor, gröt och bananer. Kunde inte skriva, inte träna, inte ta mig för något vettigt. Gjorde rutiner för mina dagar, för mitt arbetssökande men helt ärligt – det var fruktansvärt. Jag har varit singel många år av mitt vuxna liv, men aldrig har jag varit så ensam som då. Jag hade heller inte råd att göra saker som kostade pengar, vilket gjorde att jag knappt umgicks med folk alls. Jag försökte tala om det, men fick oftast bara höra “men åh, så tråkigt att du inte kan följa med”. När jag kanske mest av allt hade behövt höra att vi kunde göra något annat istället. Något som inte kostar pengar.

En läkare ville ge mig antidepressiva mediciner men jag vägrade. Läkaren gav mig en tid hos en kurator men jag avbokade. Det skrämde mig, och skrämmer mig fortfarande. Att erkänna att något är fel, att man behöver hjälp. Jag är livrädd att det skulle innebära en nedåtgående spiral. Och den enda gången jag förut försökt prata med någon, 2007, blev jag så dåligt mottagen att jag tappade förtroendet.

Så fick jag jobb igen. I fyra månader var jag hemma men det kändes som flera år. Jag hade tur. Jag hamnade på en arbetsplats där jag blev välkomnad och uppskattad på ett sätt som jag nog aldrig förut har upplevt. Jag har fantastiska kollegor och jag känner hur jag långsamt börjar andas igen. Djupandas. Jag har fortsatt sova dåligt och gått ner fyra kilo sen jag började där. Men mest troligt för att jag faktiskt rör på mig hela dagarna. Skrattar. Mår bra. Sömnbristen vet jag vad den beror på. Barnlängtan. En sådan jävulsk längtan att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Att jag ibland blir så avundsjuk på magar/bebisar/barn att jag helst bara vill stänga in mig nånstans. Min nya arbetsplats råkar dessutom vara ett gravidmecka där det de senaste veckorna har fötts tre barn och en är på jäsning. Ändå gläds jag samtidigt så otroligt mycket för alla som får uppleva den lycka jag själv längtar efter.

Det är i ärlighetens namn förbannat ensam att vara singel när man är 35. I alla fall i en stad som Gävle, den är alldeles för liten. Alla är för upptagna med sitt. Ibland går jag knappt utanför dörren under helgerna. Och gör jag det, så gör jag saker ensam. Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig. jag berättar det här för att det är min sanning och jag inte har lust att stänga in den längre. Jag hatar att vara singel. Att inte ha barn. Och jag hatar människor som frågar om det inte är dags. Varför jag har valt bort det. Varför “du som är så snygg” inte har någon partner. Det går mig att vilja ge dem en rak höger och aldrig prata med dem igen.

Och den här ensamheten, den har fått mig att tappa lusten. Lusten att skriva, lusten att skapa, lusten att umgås. Jag orkar inte dejta. Orkar inte träffa någon, få känslor, bli besviken. Lära känna en ny människa, släppa in någon, sänka garden. Orkar inte. Vågar inte. Samtidigt vill jag inget hellre. Och nej, jag vill inte höra att det ordnar sig. Jag vill bara ventilera, få ur mig den här infektionen.

Jag mår ganska bra, trots min längtan. Jag uppskattar många små saker i livet, som att känna glädje över att gå till jobbet. Att jag har tre fantastiska syskonbarn. Att jag, om jag någon gång får barn, kommer ha lärt mig så mycket av de som skaffade barn tidigare att det förhoppningsvis gör mig till en riktigt bra förälder. Jag har lärt mig att inte ta det för givet. Att inte ta ett förhållande för givet. Var jag prioriterar, vad jag behöver och vad jag vill. Jag har växt i mig själv och känner en trygghet i min person som jag inte hade för sju år sedan. Men jag känner mig inte helt. Inte komplett.

Imorgon är det ett år sedan P berättade att han inte ville mer. Ett år sedan mitt hopp sprack i så många bitar att det inte går att räkna. Ett år som gav mig så mycket skit att jag ibland tappade tron. Vi träffas ibland, eftersom jag saknar tjejerna och de mig. Jag har insett att det var det bästa beslutet som kunde tas och är tacksam mot honom för det. Men det betyder inte att det inte har gjort förbannat ont.

Jag hoppas av hela mitt hjärta och hela min själ att jag inte behöver gå hela livet med känslan av att inte vara komplett. För hur mycket jag än hoppas, så är det inte säkert att jag får uppleva den. Mammalyckan. Kärleken. Familjelivet. Jag kanske inte ens kan få barn. Men jag tänker i alla fall göra allt i min makt för att försöka.

Jag skriver punkt för det här året nu och jag tar nya tag. Fokuserar på alla människor som ger mig positiv energi och på att göra det som är viktigt för mig. Det är trots allt det enda jag kan göra.

Håll tummarna för mig.