Kärlek, Singellivet

Och på något vis är det fan värt det

Han ringer mig en kväll. Vi pratar, länge. Skrattar, skämtar och allt känns så där pirrigt. Han frågar om jag vill komma dit och jag tvekar först, men inser att jag vill. Jag vill, vill, vill. Så jag trotsar hjärnans protester och låter hjärtat själen alla mina sinnen få en stunds stimulans. ”Men ditt dumma hjärta, du kommer bara få lida av det sen!” skriker hjärnan i falsett. Men hjärtat har slagit dövörat till och är redan halvvägs genom staden på en cykel med alldeles för lite luft i däcken.

Så stormar jag in, frågar efter cykelpumpar, säger att jag är alldeles svettig. Han ler och får mig nästan ur balans en stund. Lite senare stryker han mig över armen, kinden, håret och ler ännu mer. Får mig totalt ur balans. Eller kanske snarare i?

Han säger fina saker och är hela tiden så där fantastisk som jag vet att han är. Inte som den där personen som förstörde allt, som sprang iväg och gömde sig bakom höga murar och rädslor. Lite senare händer det oundvikliga. Muren glider fram, sakta och kallt. Han säger att han är glad att jag kom dit, att det var roligt att se mig. Kramar om mig, hårt och mjukt på samma gång. Sätter sig på muren och ler mot mig.

När jag cyklar hemåt på hårt pumpade däck genom regnet kämpar det rosa, mjuka inom mig mot blyertsgrå taggar av sorg som skär genom hjärtat själen alla mina sinnen.

Och på något vis är det fan värt det.

Advertisements
Familjelivet, Kärlek, Singellivet

Att dejta på riktigt

Jag läste en artikel. Om dejting 2015. Om snabba beslut, knullappar, missnöje. Ett sökande efter det där glittrande, perfekta sociala media-flödet. Statusuppdateringar, glada kärleksfulla bilder, sms. Allt för att visa andra, istället för att njuta av stunden.

Missförstå mig rätt, jag fullkomligt älskar vissa sociala medier. Jag har vänner som kan se hur jag mår genom hur jag uppdaterar mitt instagramkonto, bara en sån sak. Men de sista raderna i artikeln, de träffar mig rätt i hjärtat.

We realize that this more we want is a lie. We want phone calls. We want to see a face we love absent of the blue dim of a phone screen. We want slowness. We want simplicity. We want a life that does not need the validation of likes, favorites, comments, upvotes. We may not know yet that we want this, but we do. We want connection, true connection. We want a love that builds, not a love that gets discarded for the next hit. We want to come home to people. We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives. This is what we want even if we don’t know it yet.

För det är precis det jag vill ha. Mindre tid att fundera över sociala medier och mer tid åt människorna som finns omkring mig. Fokus på kärlek, närhet, nuet. Alltså närhet. Ni som har det, ta vara på det allt ni kan! För det är något man saknar halvt ihjäl sig efter när man inte har det. Lägg ner telefonerna lite oftare och umgås. På riktigt.

Själv händer det att jag sitter där med någon av apparna. Sveper höger, sveper vänster, skriver något halvhjärtat fast jag egentligen inte bryr mig. Ja, jag vill träffa någon. Men på riktigt. Efter flera år med digitalt dejtande är jag så less på intetsägande profiler, urvattnade mailkonversationer och dejter som bara är ett tidsfördriv. Precis som Jamie Varon skriver: We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives.

Och det ska jag göra. Utan nätdejtande. Det är nu det börjar. På riktigt. (hjälp!)

Kärlek

11: Om jag någon gång gifter mig…

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och ja, här har ni två bilder som symboliserar precis hur jag skulle vilja gifta mig om jag får den stora glädjen att göra det någon dag. Skog. Finns det något finare?

Bilderna kommer från den fantastiska Jonas Petersons hemsida. Själv finns det bara en person jag skulle anlita. För en riktigt bra bröllopsfotograf, det måste ändå vara den bästa investering man kan göra i bröllopsdagen.

 

skog1

skog2

 

Bloggkalender 2013, Kärlek, Vardag

Det är tur att det är jag som bestämmer

Alltså den där bloggkalendern. Jag tror att jag kan ha hoppat på den lite för fort. Inser att det inte är särskilt kul att skriva inlägg “för att jag måste”, även om saker som inte engagerar mig eller får mig att vilja skriva ärligt. För det är ju trots allt det jag tycker är roligast! Plus att jag är lite för impulsiv och spontan, att skriva efter en “form” tröttnar jag på ganska snabbt.

Såna gånger är det tur att det är jag som bestämmer. Och just därför bestämmer jag mig för att det där med kalendern inte är min grej. Eller jo, men jag gör en egen.

Idag är det måndag. Trökdag. Därför kör jag idag, dagen till ära:

 

Lucka nr 9 – Fem saker som gjort mig glad de senaste dagarna:

1. Att jag var hos D i helgen (att han bor 20 mil bort gillar jag lite mindre, men ändå. Att hinna längta är bra fint det med).

2. Att jag har bokat in en konserthelg med Aerosmith, Metallica och fantastiskt roliga människor att gå med.

3. Och planerat in balett. Och musikal. Hej vad det går på kulturfronten!

4. Feedback på mitt kapitel i bokprojektet från läraren: “Din prosa är mycket driven, och jag ser direkt att du snart skulle kunna gå i land med att skriva en roman.” Hybris!

5. Att det är jul om två veckor. Två veckor! Jul = ledighet = hurra!

 

Vad har gjort er lite extra glad på sistone?

 

Kärlek, Vardag

För 15 år sen

I ena lokala dagstidningen idag står det om det snökaos som drabbade Gävle 1998. Över en helg kom det mer än en meter snö. Folk kunde inte ta sig till jobbet, bilar var översnöade, andra kunde inte ens ta sig ut ur husen. Bandvagnar körde vårdpersonal till sjukhuset och patienterna kunde inte åka hem när de blev utskrivna eftersom det inte gick att ta sig fram. Folk pratar om kaoset, minns hur det var, pratar om vad de gjorde då.

Jag minns det bara vagt, som en hörsägen. För i augusti 1998 åkte jag till Lansing, Michigan, och gifte mig med det som jag trodde var mitt livs kärlek. Mitt 34-åriga jag önskar att jag kunde berätta för mitt 19-åriga jag vad kärlek egentligen handlar om, men samtidigt är jag tveksam om jag ens skulle lyssnat? Vissa misstag behöver man få göra själv. Vissa beslut behöver man få ta, även om de kanske blir helt fel.

För 15 år sedan satt jag i en källarlägenhet med små gluggar till fönster. Allt var vitt, brunt och beige i lägenheten. Jag har aldrig gillar beige särskilt mycket, ännu mindre efter den upplevelsen. Jag hade inget arbetstillstånd, vi skulle flytta till Florida i februari och det kostade en massa pengar för mig att få det för de korta månaderna vi var där. Om det ens skulle hinna bli klart. Mitt konto som var fyllt med pengar från sparkonto och tre sommarjobb innan avresan spenderades på vardagsutgifter och sinade snabbt. Dusty jobbade både heltid och extra. Faktum är att han till och med åkte in till jobbet den dagen vi gifte oss men chefen skickade hem honom. Då åkte han till sitt extrajobb istället. Man kan ju undra om de kronorna han fick in på de timmarna faktiskt var värda det, istället för att spendera tid med sin nyblivna fru. Men, det är lätt att vara efterklok (och sent omsider insåg jag ju att han inte var riktigt klok, över huvud taget.

Julen närmade sig och jag hade hemlängtan. Jag satt vid skrivbordet och ritade på dagarna, skrev i min dagbok och grät. Av Dustys gamla arbetskläder klippte jag röda juldukar, jag tog bomull och försökte göra små juldekorationer. För pengar jag egentligen inte borde spendera köpte jag två billiga ljusslingor. En sen kväll gick jag ut och tog några grenar från en gran i ett bostadsområde. Undrar vad straffet hade varit i Amerikat om någon tagit mig för den synden? När jag kom hem stoppade jag ner dem tillsammans med några stenar i en stor plastbytta som jag klätt in i julklappspapper, satte i ena slingan och pyntade med sådant jag tillverkat själv. Den andra slingan fick ligga i fönstret. Under den vingliga granen lade jag ut de presenter min familj skickat, sen grät jag lite till. Dusty uppskattade min kreativitet och skällde inte ens på mig för att jag klippt sönder hans ena arbetsväst. Själv tyckte jag mest att det var så otroligt sorgligt, alltihop. Ärligt talat minns jag inte ens själva julen. Något måste vi ha gjort? Troligtvis var vi hos hans syster. Men nej, jag minns inte. Troligen har jag förträngt det.

Men jag minns andra saker från tiden i Michigan. Hur jag hörde Dusty prata med sin syster om en tjej på jobbet och hur ”sex is like popcorn, you eat it but it doesn´t really mean anything” som en förklaring på varför han varit otrogen. Hur han försökte få mig att bli vän med kollegans helylledotter men inte lät mig skaffa egna vänner som jag själv valde. Hur han fick mig att låsa in mig på toaletten gråtandes med en fundering på om det här livet faktiskt var värt att leva? Hur han dikterade vilken mat jag lagade, vad jag handlade, om jag verkligen borde sminka mig ”eftersom det kostar pengar”. Hur han å andra sidan gav mig komplimanger, hyllande min kreativitet och estetiska sida, var stolt över sin svenska fru. Särskilt när andra hörde på.

Jag stannade. Tänkte att det kanske är så här det ska vara? Det kanske blir annorlunda när vi kommer till Florida där han har sina vänner? Där jag kommer kunna skaffa ett eget jobb och tjäna pengar som jag själv kan styra över? Det skulle ju bli ett äventyr, trots allt! Bo i solen, bland palmer och apelsiner! Vi skulle få överta hans pappas hus billigt om vi bara lät honom bo där med oss i ett halvår eller så tills han kommit på fötter efter skilsmässan. Vi drömde om vårt eget hus, jag drömde om att få ett jobb och lära känna nya vänner. Vi drömde om nya tag, ett nytt liv, ett lyckligt liv.

Tänk om jag vetat då hur fel jag hade.

Hälsa, Kärlek, Träning, Vardag

Människor, ljus och värme

Jag vet inte om det är hösten i sig eller alla förändringar som varit i mitt liv under just denna höst. Men det finns ingen gräns för min trötthet just nu! Folk pratar om november med avsky i rösten och jag har faktiskt aldrig riktigt förstått det, vad som är så hemskt med just november. Men i år tror jag att jag börjar förstå. Mörkret. Det är som en vägg. Att jag glömmer ta mina vitaminer gör kanske inte saken bättre. Tröttheten. Den där som nästan är förlamande. Som har fått mig att äta knäckemackor till middag och lämna den rena tvätten att bli alldeles skrynklig för jag. Orkar. Inte. Träningen som inte blivit av. Skrivandet som inte blivit av. Stirrandet ut i luften för jag kan inte formulera tankarna.

Jag tänker inte gå så långt som till att säga att jag hatar november. Men jag har banne mig aldrig någonsin längtat så mycket efter solsken, värme och d-vitaminer som jag gör nu! Och jag tänker att det vänder snart. Snön kommer. Julen kommer. Sen kommer ju ljuset så sakteliga tillbaks igen. Och tills dess får jag överdosera i ljus. Artificiellt ljus, lunchrastljus, värmeljus. Dagsljus på helger. Och värme. Från människorna i mitt liv. De där fantastiska som finns där vare sig det är november, mars eller juli. Det är tur att man har dem, ändå.

Kärlek, Vardag

Om det ändå bara fanns ett facit

Så har det gått en vecka sen den där dagen, då han sa att han trodde det var bäst att vi gick skilda vägar. Och en vecka minus en dag sen vi sa att vi försöker igen. Han är som vanligt, gladare till och med. Säger att det känns bra att ha pratat om det. Själv kommer jag på mig själv med att ha tappat gnistan. Är det någon vits att planera framåt? Ska jag börja leta boende nu? Den tilltänkta födelsedagspresenten i form av resa blev istället saker. För tänk om jag bokar den där resan och vi har hunnit göra slut? Känner ingen riktig energi eller lust att göra något i huset. Ja, jag spenderade några timmar med att klippa ner saker i trädgården igår men det var nog mer någon form av terapi. Rensa, slänga, ordna.

Jag vill verkligen inte ha de där tankarna. Vill inte störa mig så där infernaliskt som jag gör på små, små saker som jag tidigare ryckte på axlarna åt. Vill inte tolka allt han gör in i minsta detalj, som när jag frågade om han fortfarande är kär i mig och svaret dröjde några ögonblick för länge. Jag känner att jag reser murarna och går in i försvarsställning och jag vet att just det kan vara början till slutet.

Hur gör man för att gå vidare om vanligt när man inte vet vad som händer i framtiden?