Uncategorized

Lissabon, någon?

Det bubblar i mig av reslust. Jag har velat åka till Portugal i hela mitt liv men aldrig så mycket som nu, och då framför allt Lissabon. Kan knappt bärga mig! Har i skrivande stund ingen att genomföra resan med men hey. Det löser sig. Det här känns dessutom som en resa jag vill ha en riktig plan för så ja, jag börjar nu.

Har ni några tips?

Boende, shopping, mat?
Utflyktsmål, vandringar, stränder, städer som man bara måste se/göra/uppleva.
Saker man kan behöva veta i Portugal/Lissabon.
Smultronställen.
Turistfällor.
Mat!

Advertisements
Uncategorized

En miljon emojihjärtan på den

Jag ska bli moster igen, fjärde gången gillt. Om allt går enligt beräkningen om si sådär en tre veckor. Under hela vintern har alla kalla magen för hon. Pratat om bebisen som henne. Trott att det blir en tjej. Men ingen har vetat, det blir som det blir och könet spelar ju såklart ingen roll.

Igår kväll ramlade det in ett sms från min andra systers dotter E, snart 10 år.

“K har varit på ultraljud. Hon ska få en tjej!” följt av en (1) bebisemoji.

Och ja, jag började böla. Fem minuter senare när jag sansat mig (och kollat klart på the Big Bang Theory) ringde jag preggosyrran. Bara för att få veta att E måste ha messat mig i ungefär samma sekund som hon fått veta. Storheten i att få en kusin! Hon hann alltså inte ens med att skriva hundra andra emojis som vanligt pga ville berätta direkt.

Jag hoppas jag också får ge henne en kusin en vacker dag. Men till dess kommer jag alltså ha fyra små hjärtevänner att älska och skämma bort.

Syskonbarn. Så himla fint!

Uncategorized

Tur att man inte behöver pass inom Europa, ändå

Det är ett fascinerande fenomen, att spendera fyra dagar tillsammans med människor man knappt känner. Resa tillsammans, äta tillsammans, sova tillsammans. Man lär känna varandra ganska bra, kan man säga.

Jag har lärt mig saker om mig själv och om mina nya kollegor. Jag har lärt mig saker om Sydamerika, om Schweiz och om skidåkning, trots att jag inte ens stod på ett par skidor. Jag har utmanat mina rädslor och min personliga sfär. Jag har lärt känna nya människor, nya städer, nya synsätt.

Jag har även ätit köttfondue för första gången i mitt liv (obs! inget om man är vrålhungrig pga tar aslång tid), sett en man dricka öl ur en burk så stor att han knappt kunde hålla runt den och tydligen pratat i sömnen – även det för första gången i mitt liv, så vitt jag vet. Jag har fått lite sol på min vinterbleka hud, köpt vandringskängor och ätit mer kolhydrater på fyra dar än jag normalt gör på två veckor.

På det stora hela, en mycket fin resa. Trots att det upptäckts vid hemresan att mitt pass gick ut i februari. Förra året.

Uncategorized

Nä men hej bloggen, är du kvar?!

Alltså livet. Vilka svängar det kan ta med en på. Det känns som om jag har befunnit mig i en grotta hela vintern. Jag skyller lite på mörkret, bland annat. Och en arbetsplats utan fönster.

Men nu! Solen skiner. Jag har ny arbetsplats där jag SER DAGSLJUS! Jag har börjat komma igång med träningen igen. Har börjat landa lite i lägenheten. Har lärt känna nya, fina människor. Har ett par resor att se fram emot. SKA BLI MOSTER IGEN!

Just nu känns allt möjligt. Till och med att börja blogga igen!

Så berätta, vad har jag missat? Finns ni kvar där ute i bloggetern? Hoppas det. För jag har saknat er!

 

 

 

 

Uncategorized

Hur ska jag nu få bekräftelse, egentligen?

Jag har inget bredband i Torpet än. Och har slut på surf denna månad (har aldrig hänt förr). Allt väl, egentligen. Det går att surfa sakta, göra det man måste. Eller åka till nån annan för att göra sånt man måste göra snabbt.

Men alltså. Mitt instagram funkar inte. Det går bara inte att ladda upp bilden och jag inser att jag har total abstinens. Total. Bilderna går ej heller att överföra till min dator som vanligt pga går via internet. Fattade inte att jag är så “beroende” av detta fenomen. Kommer ev bli nagelbitare innan detta är över.

Ge mig intstagram! Nu!

Uncategorized

Jag kommer få träningsvärk av allt leende

Nu är jag här, i Torpet. Går runt och nyper mig i armen, skrattar till för mig själv och somnar under takbjälkarna med ett leende. Vaknar likadant. Står och ser ut genom köksfönstret och ler. Tänder eld i kaminen och ler. Sätter mig ute i solen och ler. Ler ler ler. Fantastiskt. Hur kan en flytt göra att man känner sig ungefär hundra kilo lättare? Kökets förvaringsutrymmen är för små och jag måste prioritera bort saker, packa ner och ställa i förrådet. Men skit samma. Jag har slagit huvudet i snedtaket så många gånger att det är alldeles ömt. Men skit samma. Varmvattenberedaren är så liten att det knappt räcker till ett riktigt varmt bad. Men skit samma! Jag kan köpa ett vitrinskåp till köket, lära mig att ducka och koka vatten i kastrull till badet när jag är riktigt frusen.

I gräsmattan växer en massa små söta blommor. Bellis, veronikor och så maskrosor, såklart. Gräset behöver nog klippas snart men det är så där mörkt grönt och mjukt och underbart att jag måste vänta ett tag till. Njuta av blommorna, av gräset mot bara fötter även om det egentligen är för kallt ute fortfarande.

Familj och vänner kommer på besök. Formligen vallfärdas hit. Och alla säger samma sak: “Det här huset är ju så himla mycket du!” och att trappan upp till sovloftet kan bli närmast livsfarlig om jag blivit lite för rund under fötterna. Men jag tänker att det gör inget. Jag kan sova på soffan eller bli nykterist, vilket som. Jag går ju ändå bara runt och ler som en tok.

Uncategorized

Och jag är hellre rik på självkänsla än pengar, faktiskt

När jag slutade på mitt förra jobb (läs: fick gå) bad koncernens HR-chef mig, via koncernens fackrepresentant, att skicka in min historia. Jag har tänkt på det många gånger men inte orkat skriva ner. Vi kan väl säga som så att de senaste åtta månaderna av mitt liv inte direkt kommer gå till världshistorien som mina lyckligaste månader. Att byta jobb, bli dumpad efter första veckan, flacka mellan andras bostäder/sängar/soffor, hitta temporärt boende, gå från sambo och bonusmamma till ensamhet, vara med om två stora omorganisationer på jobbet, bli anklagad för saker jag aldrig i mitt liv skulle göra, bli uppsagt med detta som grund, flytta igen (även om det är ett fantastiskt boende jag flyttar till så är det inte kul att flytta). Ja, ni hör ju. Lägg på förnedringen det faktiskt är att skriva in sig på arbetsförmedlingen, söka jobb när självförtroendet är i botten och dessutom behöva kontakta den tidigare arbetsgivaren inte en, men tre, gånger innan a-kassan är nöjd med all pappersexercis och man kan få ut sin första utbetalning (6 200 kr för fyra veckor). Och så alla dessa i välmening ställda “hur går det för dig?” med medlidsam blick. Där har ni även min anledning till bloggtorkan. Hur kul är det att läsa om allt detta, egentligen?

Jag säger inte att jag har gråtit klart nu. Men jag har fått ett nytt jobb, något som är livsviktigt för mig. Tro mig, det är inte roligt att leva själv när man är 34 år och bara längtar efter en egen familj. Även om jag inte har några problem att fördriva tiden med diverse roliga saker så är det hela tiden något som saknas. Att i det läget inte ens ha ett jobb där man är “behövd”, ja ni fattar. Det tär. Det värsta var nog när tankar som “om jag skulle dö här hemma i lägenheten, hur lång tid skulle det ta innan någon faktiskt saknade mig och började leta?” började komma.

Jag tror mig vara ganska stark, ibland kanske lite för envist ensamstark för mitt eget bästa. Har svårt att tillåta någon att verkligen komma riktigt, riktigt nära. Att jag berättar allt det här på bloggen är ett gigantiskt steg. Och även ett bevis på mig själv att jag börjar ta mig igenom det, annars skulle jag aldrig ha vågat berätta.

I helgen träffade jag mina fantastiska kursare från deckarkursen. En annan har varit med om en liknande situation på sin arbetsplats och han blev näst intill arg – “det klart du måste berätta!”. Så jag började skriva ner det. Och jag blir så djävulskt arg. Arg på att man tillsätter chefer utan att tänka på om det är det bästa för de anställda och företaget (en duktig säljare innebär inte en duktig chef, kan vi väl vara överens om). Arg på chefer som missbrukar sin makt och tror de kan bete sig hur de vill. Arg på rygghuggande kollegor som slickar röv för att komma dit de själva vill och inte bryr sig ett jävla dugg om vilka de trampar på under vägen.

Och jag tror att det är ilskan och att se allt nedskrivet som var det avgörande steget. Att se det svart på vitt, att jag har blivit felbehandlad och att det faktiskt inte var jag som gjorde fel. Att jag inte borde tillåta de där personerna att krossa min självkänsla. Att jag ska gå med högt huvud och vara glad för att jag slapp därifrån. Att vara den större människan tror jag är viktigt, men ändå inte låta dem trampa på mig.

Kanske jag borde skriva det här lösenordsskyddat, man vet aldrig vem som läser. Men jag vill att det ska komma ut. Att folk ska veta. Jag är knappast ensam om att gå igenom det här. Dåligt ledarskap och maktmissbrukare finns överallt i vårt samhälle. Orättvisa, felbehandling, dålig självkänsla. Att vi skulle kunna bli av med det är en utopi. Men det betyder inte att man ska tiga. För varje dålig chef som blir uppmärksammad och kanske även avsatt, blir just den arbetsplatsen ett snäpp bättre. Och någons självkänsla en stor portion rikare.