Löpning, Träning, Yoga

Den endorfinerade träningshimlen

Jag har börjat komma igång med träningen igen. På allvar. Har skaffat PT, mailat in en ansökan till en löparklubb och anmält mig på en yogakurs. Efter flera års harvande med olika träningsformer har jag hittat de som funkar för mig, de jag brinner för.

Yoga.
Löpning.
Styrka.

Befinner mig just nu i en endorfinerad träningshimmel och tycker allt är fantastiskt. På måndag har jag kört en månad med PT och jag börjar se resultat. Känna resultat. Längta efter träningen. Idag stod intervaller på schemat. Backintervaller. Har gått runt hela dagen och längtat efter att få köra. Den känslan är helt fantastisk! Känslan efteråt, när man är klar, är minst lika fantastisk den. Även om man ibland får tvinga sig ut.

Mina träningsmål:

Stärka rygg/skuldra (mina problemområden).
Bli vardagsstark.
Springa milen under timmen innan 1 juni. Känns långt bort just nu, men hey! Mål är bra skit!
Kunna göra denna pose. Helst snart, på en strand i Portugal (se förra inlägget).

Tränar ni? Har ni mål? Drivs ni av mål eller föredrar ni att träna i er egen takt?

Uncategorized

Lissabon, någon?

Det bubblar i mig av reslust. Jag har velat åka till Portugal i hela mitt liv men aldrig så mycket som nu, och då framför allt Lissabon. Kan knappt bärga mig! Har i skrivande stund ingen att genomföra resan med men hey. Det löser sig. Det här känns dessutom som en resa jag vill ha en riktig plan för så ja, jag börjar nu.

Har ni några tips?

Boende, shopping, mat?
Utflyktsmål, vandringar, stränder, städer som man bara måste se/göra/uppleva.
Saker man kan behöva veta i Portugal/Lissabon.
Smultronställen.
Turistfällor.
Mat!

Uncategorized

En miljon emojihjärtan på den

Jag ska bli moster igen, fjärde gången gillt. Om allt går enligt beräkningen om si sådär en tre veckor. Under hela vintern har alla kalla magen för hon. Pratat om bebisen som henne. Trott att det blir en tjej. Men ingen har vetat, det blir som det blir och könet spelar ju såklart ingen roll.

Igår kväll ramlade det in ett sms från min andra systers dotter E, snart 10 år.

“K har varit på ultraljud. Hon ska få en tjej!” följt av en (1) bebisemoji.

Och ja, jag började böla. Fem minuter senare när jag sansat mig (och kollat klart på the Big Bang Theory) ringde jag preggosyrran. Bara för att få veta att E måste ha messat mig i ungefär samma sekund som hon fått veta. Storheten i att få en kusin! Hon hann alltså inte ens med att skriva hundra andra emojis som vanligt pga ville berätta direkt.

Jag hoppas jag också får ge henne en kusin en vacker dag. Men till dess kommer jag alltså ha fyra små hjärtevänner att älska och skämma bort.

Syskonbarn. Så himla fint!

Uncategorized

Tur att man inte behöver pass inom Europa, ändå

Det är ett fascinerande fenomen, att spendera fyra dagar tillsammans med människor man knappt känner. Resa tillsammans, äta tillsammans, sova tillsammans. Man lär känna varandra ganska bra, kan man säga.

Jag har lärt mig saker om mig själv och om mina nya kollegor. Jag har lärt mig saker om Sydamerika, om Schweiz och om skidåkning, trots att jag inte ens stod på ett par skidor. Jag har utmanat mina rädslor och min personliga sfär. Jag har lärt känna nya människor, nya städer, nya synsätt.

Jag har även ätit köttfondue för första gången i mitt liv (obs! inget om man är vrålhungrig pga tar aslång tid), sett en man dricka öl ur en burk så stor att han knappt kunde hålla runt den och tydligen pratat i sömnen – även det för första gången i mitt liv, så vitt jag vet. Jag har fått lite sol på min vinterbleka hud, köpt vandringskängor och ätit mer kolhydrater på fyra dar än jag normalt gör på två veckor.

På det stora hela, en mycket fin resa. Trots att det upptäckts vid hemresan att mitt pass gick ut i februari. Förra året.

Uncategorized

Nä men hej bloggen, är du kvar?!

Alltså livet. Vilka svängar det kan ta med en på. Det känns som om jag har befunnit mig i en grotta hela vintern. Jag skyller lite på mörkret, bland annat. Och en arbetsplats utan fönster.

Men nu! Solen skiner. Jag har ny arbetsplats där jag SER DAGSLJUS! Jag har börjat komma igång med träningen igen. Har börjat landa lite i lägenheten. Har lärt känna nya, fina människor. Har ett par resor att se fram emot. SKA BLI MOSTER IGEN!

Just nu känns allt möjligt. Till och med att börja blogga igen!

Så berätta, vad har jag missat? Finns ni kvar där ute i bloggetern? Hoppas det. För jag har saknat er!

 

 

 

 

Uncategorized

Hur ska jag nu få bekräftelse, egentligen?

Jag har inget bredband i Torpet än. Och har slut på surf denna månad (har aldrig hänt förr). Allt väl, egentligen. Det går att surfa sakta, göra det man måste. Eller åka till nån annan för att göra sånt man måste göra snabbt.

Men alltså. Mitt instagram funkar inte. Det går bara inte att ladda upp bilden och jag inser att jag har total abstinens. Total. Bilderna går ej heller att överföra till min dator som vanligt pga går via internet. Fattade inte att jag är så “beroende” av detta fenomen. Kommer ev bli nagelbitare innan detta är över.

Ge mig intstagram! Nu!

Uncategorized

Jag kommer få träningsvärk av allt leende

Nu är jag här, i Torpet. Går runt och nyper mig i armen, skrattar till för mig själv och somnar under takbjälkarna med ett leende. Vaknar likadant. Står och ser ut genom köksfönstret och ler. Tänder eld i kaminen och ler. Sätter mig ute i solen och ler. Ler ler ler. Fantastiskt. Hur kan en flytt göra att man känner sig ungefär hundra kilo lättare? Kökets förvaringsutrymmen är för små och jag måste prioritera bort saker, packa ner och ställa i förrådet. Men skit samma. Jag har slagit huvudet i snedtaket så många gånger att det är alldeles ömt. Men skit samma. Varmvattenberedaren är så liten att det knappt räcker till ett riktigt varmt bad. Men skit samma! Jag kan köpa ett vitrinskåp till köket, lära mig att ducka och koka vatten i kastrull till badet när jag är riktigt frusen.

I gräsmattan växer en massa små söta blommor. Bellis, veronikor och så maskrosor, såklart. Gräset behöver nog klippas snart men det är så där mörkt grönt och mjukt och underbart att jag måste vänta ett tag till. Njuta av blommorna, av gräset mot bara fötter även om det egentligen är för kallt ute fortfarande.

Familj och vänner kommer på besök. Formligen vallfärdas hit. Och alla säger samma sak: “Det här huset är ju så himla mycket du!” och att trappan upp till sovloftet kan bli närmast livsfarlig om jag blivit lite för rund under fötterna. Men jag tänker att det gör inget. Jag kan sova på soffan eller bli nykterist, vilket som. Jag går ju ändå bara runt och ler som en tok.