Och på något vis är det fan värt det

Han ringer mig en kväll. Vi pratar, länge. Skrattar, skämtar och allt känns så där pirrigt. Han frågar om jag vill komma dit och jag tvekar först, men inser att jag vill. Jag vill, vill, vill. Så jag trotsar hjärnans protester och låter hjärtat själen alla mina sinnen få en stunds stimulans. ”Men ditt dumma hjärta, du kommer bara få lida av det sen!” skriker hjärnan i falsett. Men hjärtat har slagit dövörat till och är redan halvvägs genom staden på en cykel med alldeles för lite luft i däcken.

Så stormar jag in, frågar efter cykelpumpar, säger att jag är alldeles svettig. Han ler och får mig nästan ur balans en stund. Lite senare stryker han mig över armen, kinden, håret och ler ännu mer. Får mig totalt ur balans. Eller kanske snarare i?

Han säger fina saker och är hela tiden så där fantastisk som jag vet att han är. Inte som den där personen som förstörde allt, som sprang iväg och gömde sig bakom höga murar och rädslor. Lite senare händer det oundvikliga. Muren glider fram, sakta och kallt. Han säger att han är glad att jag kom dit, att det var roligt att se mig. Kramar om mig, hårt och mjukt på samma gång. Sätter sig på muren och ler mot mig.

När jag cyklar hemåt på hårt pumpade däck genom regnet kämpar det rosa, mjuka inom mig mot blyertsgrå taggar av sorg som skär genom hjärtat själen alla mina sinnen.

Och på något vis är det fan värt det.