Familjelivet, Kärlek, Singellivet

Att dejta på riktigt

Jag läste en artikel. Om dejting 2015. Om snabba beslut, knullappar, missnöje. Ett sökande efter det där glittrande, perfekta sociala media-flödet. Statusuppdateringar, glada kärleksfulla bilder, sms. Allt för att visa andra, istället för att njuta av stunden.

Missförstå mig rätt, jag fullkomligt älskar vissa sociala medier. Jag har vänner som kan se hur jag mår genom hur jag uppdaterar mitt instagramkonto, bara en sån sak. Men de sista raderna i artikeln, de träffar mig rätt i hjärtat.

We realize that this more we want is a lie. We want phone calls. We want to see a face we love absent of the blue dim of a phone screen. We want slowness. We want simplicity. We want a life that does not need the validation of likes, favorites, comments, upvotes. We may not know yet that we want this, but we do. We want connection, true connection. We want a love that builds, not a love that gets discarded for the next hit. We want to come home to people. We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives. This is what we want even if we don’t know it yet.

För det är precis det jag vill ha. Mindre tid att fundera över sociala medier och mer tid åt människorna som finns omkring mig. Fokus på kärlek, närhet, nuet. Alltså närhet. Ni som har det, ta vara på det allt ni kan! För det är något man saknar halvt ihjäl sig efter när man inte har det. Lägg ner telefonerna lite oftare och umgås. På riktigt.

Själv händer det att jag sitter där med någon av apparna. Sveper höger, sveper vänster, skriver något halvhjärtat fast jag egentligen inte bryr mig. Ja, jag vill träffa någon. Men på riktigt. Efter flera år med digitalt dejtande är jag så less på intetsägande profiler, urvattnade mailkonversationer och dejter som bara är ett tidsfördriv. Precis som Jamie Varon skriver: We want to lay down our heads at the end of our lives and know we lived well, we lived the fuck out of our lives.

Och det ska jag göra. Utan nätdejtande. Det är nu det börjar. På riktigt. (hjälp!)

Advertisements
Åsikter, Familjelivet

Det här med barn

Jag tänker väldigt mycket på det här med att skaffa barn. Som yngre var jag övertygad om att jag skulle skaffa barn rätt tidigt. Men så gick åren och när jag var 28 och min dåvarande sambo började prata barn fick jag panik och gjorde slut. Troligen för att förhållandet inte var rätt, men även för att jag inte alls var mogen. Nu, däremot, känns det nästan som om jag börjar bli övermogen. Kanske inte biologiskt sätt, utan mer i tankarna. Jag hör och läser så mycket om barnuppfostran, genus och problematik kring barn. I vänkretsen finns barn från nyfödda till tonåringar (ja, vuxna barn också för den delen) och är det något folk tycker om att prata om, så är det erfarenheter kring sina barn. Och av någon anledning älskar jag att lyssna på det! Jag suger åt mig som en svamp, analyserar och funderar. Försöker ta till mig och spara på de erfarenheter som är värda att spara till den dag då jag förhoppningsvis har barn själv, ivrig att lära mig av deras misstag och framgångar.

Men så kommer den ibland, övermogenheten. Och med den rädslan. Rädslan över att mina val kommer att forma en individs hela framtid. Rädslan för att göra fel val. Agera fel. Inte kunna ge ett barn tillräckligt av den styrka och självförtroende som jag skulle vilja ge. Rädslan för att min genusmedvetenhet inte räcker hela vägen fram och att jag själv inte ska ha styrkan att lära dem gå sin egen väg. Att jag inte ska föregå med ett tillräckligt gott exempel.

Som tur är brukar jag sansa mig ungefär där nånstans. Att vara rädd för livet är inte särskilt konstruktivt och att jag faktiskt är medveten om dessa saker borde i sig vara en stor anledning till att jag i alla fall kommer försöka göra mitt allra bästa. Och ingen är perfekt. Att jag har  möjligheten att observera andra föräldrar innan jag själv (förhoppningsvis) har barn ser jag som en otrolig ynnest. Jag har möjlighet att observera på ett neutralt plan och på något vis lär jag mig vilken typ av förälder jag skulle vilja vara. Att sen kunna förutse hur det faktiskt blir är omöjligt. Det beror ju trots allt också på vilket barn man får. Men jag har lärt mig viktiga saker om mig själv genom mina observationer, kanske framför allt genom den tid jag bodde ihop med P, Majsan och Flisan.

Igår såg jag avsnittet av Jills veranda där Kristian Gidlund är med. Ja, jag grät från början till slut. Men det som fastnade allra, allra mest hos mig var när Jill sitter hos låtskrivardamerna och berättar om Kristian och hans stora längtan efter barn och insikten av att han aldrig kommer få uppleva det. Och den ena kvinnan säger att de, som alla tre är mammor, ibland glömmer bort vilken gåva det faktiskt är de har fått vara med om. Och just det hoppas jag att jag aldrig kommer glömma om jag får barn. När de gråter, skriker, bråkar, är sjuka. Genom vaknätter, trots och tandsprickning. När barnprogrammen går på repeat för sjuttioelfte gången och är på väg att göra mig vansinnig. När andra föräldrars åsikter och agerande skrämmer livet ur mig. Då hoppas jag att jag besitter styrka, mod och eftertänksamhet. Och framförallt att jag aldrig, aldrig glömmer vilken otrolig gåva det faktiskt är man har fått vara med om.

Familjelivet, Husligt, Vardag

Semesterkoman

Sakta men säkert börjar den släppa, semesterkoman. Allt det där vi skulle göra på huset som vi tyckte att vi kan skjuta på till sen. Hösten. Det börjar bli dags att ta tag i det nu. Klippa ner häcken en aning, byta ut de lösa takplattorna, byta den del av altantaket som läcker in regnvatten. Och det känns som om det faktiskt är nu energin finns. På något vis har vi kopplat ner en aning på semestern, både rent krasst genom att knappt röra datorn annat än för att betala räkningarna och boka resan till Österrike. Men även genom att inte känns den allra mista press på att behöva prestera något hemma. Knappt ens tvättat tvätt om vi inte har varit absolut tvungna. Så himla skönt har det varit!

Nu är batterierna laddade och det börjar klia i fingrarna. De där två pallarna jag har köpt som ska målas och klä om. Den halvt tapetserade byrån som ska in i Flisans rum. Garagestädningen. Vindsröjningen. Organisera lillvinden. Klippa ner den vissna rosen. Skaffa tavlor, planera miniruster och boa in oss lite mer tillsammans.

Jo, vi hade en riktigt fin semester. Men attans så skönt det är med vardag och rutiner igen!

Familjelivet, Hälsa, Träning, Vardag

Så kom den till slut, semestern

Ja, så kom den till slut. Den där dagen när jag vaknar av alarmet före klockan sex för första gången på många veckor. Den där dagen då jag jobbar fram till ca lunch och sen får gå på en hett efterlängtad och välbehövlig semester.

Jag tycker om att jobba, drivs av att ha saker att göra, hellre på gränsen till för mycket än alldeles för lite. Men är det något jag har lärt mig de senaste åren så är det att ta det lugnt i stunden. Att stanna i sängen fem minuter längre, eftersom P ligger nära nära och katten ligger på min rygg och spinner. Så jag halvslumrar och njuter av brummande vågor på ryggen och en varm andedräkt mot min kind. Jag går en morgonpromenad och inviger nya joggingskorna, men stannar till en två tre gånger för att dofta på en blomma, titta ut över ängarna, fascinerat betrakta brevduvorna som hålls av en engagerad man i trakten.

När jag kommer hem ligger P och katten kvar under täcket. Jag lägger mig bredvid en stund, smeker P över ryggen och parerar vassa, lekfulla kattungeklor. Viskar “nu är den här, semestern” och idag åker vi på ledighetens första äventyr.

Jag har lärt mig att kroppen behöver vila, eftertanke, lugn och just det ska jag ge den. Vi ska njuta av varandra, av den svenska sommaren och ledigheten som sträcker sig fyra veckor framåt. Kanske olja altanen, om vi orkar. Annars gör vi det sen. Det här är vår tid. Vår sommar. Vår allra första semester tillsammans som en familj. Jag hoppas och tror att den kommer bli alldeles, alldeles underbar.