Det där man inte ska prata om. Men jag gör det ändå.

Jag fick frågan av Johanna om jag slutat blogga, och sanningen är att jag inte vet. Jag har tappat stinget. Men jag har en historia att berätta för er. En historia som inte är särskilt vacker, en som jag inte är särskilt stolt över. En historia som förklarar hur mitt senaste år har varit. Den är ganska lång, men ärlig.

När jag var 14 år gammal spelade jag teater. Kursen hade två tjejer som kursledare, båda strax under 25 år. När den ena av dem skaffade barn minns jag att jag tänkte att det väl var på tiden att den andra också gjorde det. När man är si sådär 24 år är det väl läge att skaffa barn?

Sen blev jag 24. Jag bodde i Norge, levde livet och barn fanns inte ens i närheten. Sen var jag 28, sambo och med barn som började dyka upp i bekantskapskretsarna. Året var 2007 och de senaste åren hade varit ett rent helvete på många sätt. Min syster fick ett barn som råkade ut för en otäck sjukdom som förändrade livet brutalt. Min mamma fick cancer (men klarade sig efter 3 operationer och ett bröst mindre). En barndomsvän fick tvillingar för tidigt som levde i ett år, men sedan dog med bara veckor emellan. När min sambo började prata om barn fick jag panik och gjorde slut. Barn fanns helt enkelt inte på kartan.

Sen gick det några år. Jag började längta. Tänkte att 32 är väl en ganska bra ålder, ändå. Och jag blev 32. Och 33. Tänkte att före 35, då måste jag väl ändå träffa någon? Och jag träffade någon. Någon som redan hade barn men kunde tänkte sig fler, men som sedan ändade sig.

Hela min värld rasade. Jag satt i ett hörn i hallen och grät tills jag hyperventilerade. Jag havererade på mitt nya jobb, där jag hade jobbat en vecka när det hände. Jag gick ner i vikt, kunde inte sova, tyckte i ärlighetens namn inte att det fanns så mycket som var roligt längre. För andra gången i mitt liv fick jag uppleva ångest. Mitt uppe i allt det fick jag uppleva hur det är att bli utsatt för utfrysning på en arbetsplats, allt på grund av ett missförstånd som ledde till att människor som inte hade med saken att göra pekade ut mig som mobbare. Vuxna människor som sa rakt till mitt ansikte att det jag gjorde var det värsta de varit med om i hela sitt yrkesverksamma liv, utan att ha en aning om den sanna historien bakom. Om missförståndet. Ett missförstånd som kostade mig jobbet.

Jag blev arbetslös för första gången i mitt liv. Fick en a-kassa som var lägre än mina räkningar varje månad. Satt hemma i min temporära lägenhet och pratade ibland inte med någon på flera dagar. Inte ens kassörskan på Ica eftersom jag inte hade råd att handla mat. Jag levde på mackor, gröt och bananer. Kunde inte skriva, inte träna, inte ta mig för något vettigt. Gjorde rutiner för mina dagar, för mitt arbetssökande men helt ärligt – det var fruktansvärt. Jag har varit singel många år av mitt vuxna liv, men aldrig har jag varit så ensam som då. Jag hade heller inte råd att göra saker som kostade pengar, vilket gjorde att jag knappt umgicks med folk alls. Jag försökte tala om det, men fick oftast bara höra “men åh, så tråkigt att du inte kan följa med”. När jag kanske mest av allt hade behövt höra att vi kunde göra något annat istället. Något som inte kostar pengar.

En läkare ville ge mig antidepressiva mediciner men jag vägrade. Läkaren gav mig en tid hos en kurator men jag avbokade. Det skrämde mig, och skrämmer mig fortfarande. Att erkänna att något är fel, att man behöver hjälp. Jag är livrädd att det skulle innebära en nedåtgående spiral. Och den enda gången jag förut försökt prata med någon, 2007, blev jag så dåligt mottagen att jag tappade förtroendet.

Så fick jag jobb igen. I fyra månader var jag hemma men det kändes som flera år. Jag hade tur. Jag hamnade på en arbetsplats där jag blev välkomnad och uppskattad på ett sätt som jag nog aldrig förut har upplevt. Jag har fantastiska kollegor och jag känner hur jag långsamt börjar andas igen. Djupandas. Jag har fortsatt sova dåligt och gått ner fyra kilo sen jag började där. Men mest troligt för att jag faktiskt rör på mig hela dagarna. Skrattar. Mår bra. Sömnbristen vet jag vad den beror på. Barnlängtan. En sådan jävulsk längtan att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Att jag ibland blir så avundsjuk på magar/bebisar/barn att jag helst bara vill stänga in mig nånstans. Min nya arbetsplats råkar dessutom vara ett gravidmecka där det de senaste veckorna har fötts tre barn och en är på jäsning. Ändå gläds jag samtidigt så otroligt mycket för alla som får uppleva den lycka jag själv längtar efter.

Det är i ärlighetens namn förbannat ensam att vara singel när man är 35. I alla fall i en stad som Gävle, den är alldeles för liten. Alla är för upptagna med sitt. Ibland går jag knappt utanför dörren under helgerna. Och gör jag det, så gör jag saker ensam. Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig. jag berättar det här för att det är min sanning och jag inte har lust att stänga in den längre. Jag hatar att vara singel. Att inte ha barn. Och jag hatar människor som frågar om det inte är dags. Varför jag har valt bort det. Varför “du som är så snygg” inte har någon partner. Det går mig att vilja ge dem en rak höger och aldrig prata med dem igen.

Och den här ensamheten, den har fått mig att tappa lusten. Lusten att skriva, lusten att skapa, lusten att umgås. Jag orkar inte dejta. Orkar inte träffa någon, få känslor, bli besviken. Lära känna en ny människa, släppa in någon, sänka garden. Orkar inte. Vågar inte. Samtidigt vill jag inget hellre. Och nej, jag vill inte höra att det ordnar sig. Jag vill bara ventilera, få ur mig den här infektionen.

Jag mår ganska bra, trots min längtan. Jag uppskattar många små saker i livet, som att känna glädje över att gå till jobbet. Att jag har tre fantastiska syskonbarn. Att jag, om jag någon gång får barn, kommer ha lärt mig så mycket av de som skaffade barn tidigare att det förhoppningsvis gör mig till en riktigt bra förälder. Jag har lärt mig att inte ta det för givet. Att inte ta ett förhållande för givet. Var jag prioriterar, vad jag behöver och vad jag vill. Jag har växt i mig själv och känner en trygghet i min person som jag inte hade för sju år sedan. Men jag känner mig inte helt. Inte komplett.

Imorgon är det ett år sedan P berättade att han inte ville mer. Ett år sedan mitt hopp sprack i så många bitar att det inte går att räkna. Ett år som gav mig så mycket skit att jag ibland tappade tron. Vi träffas ibland, eftersom jag saknar tjejerna och de mig. Jag har insett att det var det bästa beslutet som kunde tas och är tacksam mot honom för det. Men det betyder inte att det inte har gjort förbannat ont.

Jag hoppas av hela mitt hjärta och hela min själ att jag inte behöver gå hela livet med känslan av att inte vara komplett. För hur mycket jag än hoppas, så är det inte säkert att jag får uppleva den. Mammalyckan. Kärleken. Familjelivet. Jag kanske inte ens kan få barn. Men jag tänker i alla fall göra allt i min makt för att försöka.

Jag skriver punkt för det här året nu och jag tar nya tag. Fokuserar på alla människor som ger mig positiv energi och på att göra det som är viktigt för mig. Det är trots allt det enda jag kan göra.

Håll tummarna för mig.

8 thoughts on “Det där man inte ska prata om. Men jag gör det ändå.

  1. Men fina du, vad modig du är som skriver om detta! Eller modig, stark är kanske ett bättre ord. Jag tror att det ofta är bra att berätta om sina “privata” kamper (och medgångar) så att omgivningen får chans att förstå och stötta, vara delaktiga. Det mesta är ju lättare när man inte bär det ensam.
    Hur som helst, jag håller tummarna hårt för dig! Och skickar några kramar.

  2. Så himla bra att du skriver om det, och starkt. Jag känner igen mig i mycket och det betyder mycket att läsa någon annans upplevelser. Du är så himla bra och du har redan kommit så långt, du kommer att komma längre. Det kommer bara bli bättre.
    Jag tycker nog ändå att du ska försöka gå till kuratorn, att prata med någon utomstående kan vara förlösande. Men det känner du ju såklart bäst själv om du vill eller inte. Du får gärna mejla mig med om du vill ventilera lite.❤
    Ta hand om dig!!

  3. Jag blev tagen av din historia. Tror också att det kan vara bra att gå och prata med någon. Samt att försöka lösa en sak i taget. För att orka. Kram

  4. Håller ALLA tummar. Jag hejar så mycket på dig. Och TACK för att du skriver om detta! Du är inte ensam. Jag känner så ofta som du. Men är ledsen över att du har mått så dåligt! Hoppas jag, och fler, kan hjälpa dig att må lite bättre.

    Känner så väl igen mig i detta “Jag orkar inte dejta. Orkar inte träffa någon, få känslor, bli besviken. Lära känna en ny människa, släppa in någon, sänka garden. Orkar inte. Vågar inte. Samtidigt vill jag inget hellre. Och nej, jag vill inte höra att det ordnar sig.”. Jag känner också precis så. Allt jag vill är att träffa någon, men jag orkar samtidigt inte utsätta mig för det.

    Vi kämpar på. Tillsammans klarar vi massor.

    KRAM

  5. Denna barnlängtan. Jag känner igen mig så att tårarna ligger på lut. Och ensamheten. Jag vet inte vad man ska göra med den. Min längtan kommer för alltid att vara en längtan och det tar knäcken på mig varje dag. Men skriva är bra tror jag. Och bearbeta. Och att försöka hoppas. Även när det inte finns något att hoppas på, om du förstår. Hoppas styrkan kommer till Gävle.

  6. När jag läste ditt inlägg så brände det bakom ögonlocken av tårar.
    Tårar därför att så mycket i dina upplevelser är så lika mina egna.
    Jag har två jobbiga uppbrott bakom mig.
    Ett av dessa var ett femårigt äktenskap vid 23-års åldern. En kärlek jag trodde på. Men han ville på inga villkor ha barn. Jag längtade. Jag trodde att han skulle ändra sig. Men inte. Vi gled isär, klyschigt men sant. Efter fem år skilde vi oss. Ett jobbigt uppbrott. Han gjorde slut via telefon efter att ha varit bortrest i en månad. Han kom bara hem och hämtade sin del av vårt bohag. Och vårt liv. Han ville inte prata. Bara stack. Jag satt där med en massa frågor. Har han träffat någon annan? Men nej, sa han. Sedan fick jag reda på att han visst hade det.
    Jag isolerade mig enormt mycket efter skilsmässan. Ville inte träffa någon. Till saken hör att jag drabbades av en djup depression. Jag klarade inte av mitt stressiga arbete och sa upp mig. Ett arbete som egentligen var mitt drömjobb.
    Jag orkade inte som du ens prata med ICA-personalen i kassan. Hade inga rutiner. Kunde ligga flera dagar i sängen. Tappade vänner. Låtsades att allt var bra inför mina föräldrar. När jag tillslut kröp till psykmottagningen var jag som en våt, grå fläck på golvet.
    Fick medicin, samtalskontakt. Hjälpte något men min första samtalskontakt var ett riktigt stolpskott. Ville bara prata barndom. Tydligen psykodynamisk terapi. Inget för mig. Jag behövde ju hjälp i nuet. Och att hantera mina återkommande depressioner. (Det visade ju sig att jag haft det då och då sedan tonåren men jag fattade ju inte det då). Efter mkt om och men fick jag tillslut en bra psykolog som lyssnade på mig. Och vi började arbetet med Kognitiv beteendeterapi.
    Det har hjälpt mig en hel del, att få verktyg att hantera jobbiga uppbrott, destruktiva relationer och ångestproblematik.
    Jag skulle råda dig att söka hjälp. Stå på dig. Du kan få ett mer drägligt liv när du har svackor i livet.
    Jag förstår och blir glad att du känner dig bättre och starkare nu. Att du har förmåga att uppskatta saker i livet. Och att vara tacksam. Det är superviktigt. Närvaro och eftertanke.
    För mig är det bitvis en kamp men jag känner mig mer rustad för eventuella svackor. Jag får lära mig att leva med det.
    Jag är idag singel igen. Vid 37. Och med barnlängtan. Det är jobbigt måste jag erkänna. Men jag ger aldrig upp hoppet.
    Och mitt skrivande, familj, hund och vänner ger mig styrka. Och så började jag studera i höstas. En utbildning jag drömt om ett tag. Fått ett förstahandskontrakt på en fin lägenhet i Göteborg. Jag försöker hålla fokus.
    All lycka önskar jag dig❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s