Den skrikande trappan

För några veckor sedan fick jag hem boken “Den skrikande trappan” av Jonathan Stroud, från Booked. Boken är en spökhistoria för unga och ingår i en serie. Den handlar om Lucy, en ung tjej som flyttar till London för att jobba som Talang (eller spökjagare, som jag skulle säga).

Jag har svårt för att läsa spökhistorier. Kunde knappt ens läsa Nattfåk pga den lilla, lilla delen med spöken. Jag får ilningar i hela kroppen och blir livrädd i flera veckor efteråt. Jag lät därför boken ligga och mogna ganska länge innan jag slutligen började läsa. Genom hela boken kände jag en obehaglig förväntan på vad som komma skulle. Den var mycket lättläst men hade ändå en riktigt bra dramaturgi och finurliga små sidospår. Jag bara väntade på vad de skulle leda till och det bidrog till att jag sträckläste boken. Under tiden jag läste började det blåsa ute. Så pass mycket att balkongen på huset skallrade och regnet piskade mot rutorna. Det blev mörkare och mörkare och till slut drog jag ner persiennerna eftersom jag har en förmåga att få för mig att jag ska se ett spöke i fönstret annars (när jag såg en liten del av filmen “Det” som barn vågade jag inte titta genom en fönsterruta på evigheter).

Så kommer jag då till slutet av boken. Mina förväntningar var vid det här laget skyhöga och jag visste inte ens om jag skulle våga läsa. Spökjagarna blir instängda i ett hemsökt rum och måste hitta en väg ut, fort. Och ungefär där nånstans börjar jag bli besviken. När historien är över har alla trådar nystats upp och på det stora hela är boken välskriven och fint uppbyggd. Men all den där förväntan jag hade samlat på mig inför den obehagliga slutscenen krossades totalt. Visst var det lite obehagligt, men jag hade förväntat mig lite mer, lite läskigare. Lite mer ondska.

Å andra sidan är boken skriven för ungdomar och det kanske är bra att den inte är läskigare. Möjligen är jag också skadad från deckargenren som jag frossat i de senaste åren. Jag skulle helt klart rekommendera denna bok till en tonåring men inte lika självklart till en vuxen (och då är jag ett stort, stort fan av ungdomsböcker, ändå).

Antal oxbakar: 3 av 5

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s