Det här med barn

Jag tänker väldigt mycket på det här med att skaffa barn. Som yngre var jag övertygad om att jag skulle skaffa barn rätt tidigt. Men så gick åren och när jag var 28 och min dåvarande sambo började prata barn fick jag panik och gjorde slut. Troligen för att förhållandet inte var rätt, men även för att jag inte alls var mogen. Nu, däremot, känns det nästan som om jag börjar bli övermogen. Kanske inte biologiskt sätt, utan mer i tankarna. Jag hör och läser så mycket om barnuppfostran, genus och problematik kring barn. I vänkretsen finns barn från nyfödda till tonåringar (ja, vuxna barn också för den delen) och är det något folk tycker om att prata om, så är det erfarenheter kring sina barn. Och av någon anledning älskar jag att lyssna på det! Jag suger åt mig som en svamp, analyserar och funderar. Försöker ta till mig och spara på de erfarenheter som är värda att spara till den dag då jag förhoppningsvis har barn själv, ivrig att lära mig av deras misstag och framgångar.

Men så kommer den ibland, övermogenheten. Och med den rädslan. Rädslan över att mina val kommer att forma en individs hela framtid. Rädslan för att göra fel val. Agera fel. Inte kunna ge ett barn tillräckligt av den styrka och självförtroende som jag skulle vilja ge. Rädslan för att min genusmedvetenhet inte räcker hela vägen fram och att jag själv inte ska ha styrkan att lära dem gå sin egen väg. Att jag inte ska föregå med ett tillräckligt gott exempel.

Som tur är brukar jag sansa mig ungefär där nånstans. Att vara rädd för livet är inte särskilt konstruktivt och att jag faktiskt är medveten om dessa saker borde i sig vara en stor anledning till att jag i alla fall kommer försöka göra mitt allra bästa. Och ingen är perfekt. Att jag har  möjligheten att observera andra föräldrar innan jag själv (förhoppningsvis) har barn ser jag som en otrolig ynnest. Jag har möjlighet att observera på ett neutralt plan och på något vis lär jag mig vilken typ av förälder jag skulle vilja vara. Att sen kunna förutse hur det faktiskt blir är omöjligt. Det beror ju trots allt också på vilket barn man får. Men jag har lärt mig viktiga saker om mig själv genom mina observationer, kanske framför allt genom den tid jag bodde ihop med P, Majsan och Flisan.

Igår såg jag avsnittet av Jills veranda där Kristian Gidlund är med. Ja, jag grät från början till slut. Men det som fastnade allra, allra mest hos mig var när Jill sitter hos låtskrivardamerna och berättar om Kristian och hans stora längtan efter barn och insikten av att han aldrig kommer få uppleva det. Och den ena kvinnan säger att de, som alla tre är mammor, ibland glömmer bort vilken gåva det faktiskt är de har fått vara med om. Och just det hoppas jag att jag aldrig kommer glömma om jag får barn. När de gråter, skriker, bråkar, är sjuka. Genom vaknätter, trots och tandsprickning. När barnprogrammen går på repeat för sjuttioelfte gången och är på väg att göra mig vansinnig. När andra föräldrars åsikter och agerande skrämmer livet ur mig. Då hoppas jag att jag besitter styrka, mod och eftertänksamhet. Och framförallt att jag aldrig, aldrig glömmer vilken otrolig gåva det faktiskt är man har fått vara med om.

7 thoughts on “Det här med barn

  1. Jag tror, och hoppas, att de flesta som funderar på att skaffa barn går i liknande tankar. Att få barn är ju så stort och som förälder har en ju oändligt ansvar. Men jag tror att de flesta landar i att de inte kommer att bli perfekta föräldrar, men att de kommer att försöka och att det räcker gott och väl!

  2. Jag är livrädd varje dag! Att vara en bra förälder, vad är det egentligen? Det finns ett citat som lyder: Parents mess you up. They dont mean to, but they do.🙂 Jag tror att oavsett vilken sorts föräldrar man har så är det alltid nåt positivt och nåt negativt som följer med en livet ut🙂 Det enda man kan göra som förälder (och vuxen) är att vara den bästa personen man kan vara där och då. Ibland är man en superperson, ibland orkar man kanske inte vara fullt så fantastisk som man kanske skulle vilja på grund av olika omständigheter (sömn, sorg, stress, oro, hunger), men man är bra ändå! Man gör alltid sitt bästa utifrån de omständigheter som råder!

  3. Ingen är perfekt, men är man full av kärlek och skapliga värderingar blir det nog bra. Jag är tacksam varje dag över Victor, men när det är som jobbigast kan man behöva bli påmind om allt sånt här. När man ligger och har panik och gråter över att vara fullkomligt förstörd över att ha sovit tre timmar per dygn i flera veckor… Då ligger tacksamheten ibland en bit bort. Sen slår lyckan till en och man faller pladask. Jag hoppas att du kommer få uppleva känslan av att vara förälder. Den är ganska obeskrivlig.

  4. Håller helt med, ett väldigt stort ansvar. Men det verkar så fantastiskt ju. Jag grät också när Kristian Gidlund pratade om barnen han aldrig kommer att få, alltså herregud vilken sorg. Så orättvist.

  5. Bra påminnelse om hur underbart det faktiskt är och vilken gåva vi faktiskt fått genom barnen. Jag ska inte säga att jag glömmer bort det, men jag tänker inte alltid på det, och då har vi ändå gått igenom IVF-process med allt vad det innebär med tankar om att vi aldrig skulle få några barn. Men så kommer ju vardagen smygande och man börjar ta saker för givna. Så bra påminnelse, och fint skrivet. Det blir ju lite som det blir. Det viktiga är ju att du är lycklig. Det kan man ju vara på så många sätt.

  6. Måste se programmet och som med många saker uppskattar man det inte till fullo… förrän man förlorar det eller märker att man inte kan få det man trott var självklart.

  7. Pingback: så lägg din hand vart du vill, jag ska visa dig allt | á bout de souffle

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s