För 15 år sen

I ena lokala dagstidningen idag står det om det snökaos som drabbade Gävle 1998. Över en helg kom det mer än en meter snö. Folk kunde inte ta sig till jobbet, bilar var översnöade, andra kunde inte ens ta sig ut ur husen. Bandvagnar körde vårdpersonal till sjukhuset och patienterna kunde inte åka hem när de blev utskrivna eftersom det inte gick att ta sig fram. Folk pratar om kaoset, minns hur det var, pratar om vad de gjorde då.

Jag minns det bara vagt, som en hörsägen. För i augusti 1998 åkte jag till Lansing, Michigan, och gifte mig med det som jag trodde var mitt livs kärlek. Mitt 34-åriga jag önskar att jag kunde berätta för mitt 19-åriga jag vad kärlek egentligen handlar om, men samtidigt är jag tveksam om jag ens skulle lyssnat? Vissa misstag behöver man få göra själv. Vissa beslut behöver man få ta, även om de kanske blir helt fel.

För 15 år sedan satt jag i en källarlägenhet med små gluggar till fönster. Allt var vitt, brunt och beige i lägenheten. Jag har aldrig gillar beige särskilt mycket, ännu mindre efter den upplevelsen. Jag hade inget arbetstillstånd, vi skulle flytta till Florida i februari och det kostade en massa pengar för mig att få det för de korta månaderna vi var där. Om det ens skulle hinna bli klart. Mitt konto som var fyllt med pengar från sparkonto och tre sommarjobb innan avresan spenderades på vardagsutgifter och sinade snabbt. Dusty jobbade både heltid och extra. Faktum är att han till och med åkte in till jobbet den dagen vi gifte oss men chefen skickade hem honom. Då åkte han till sitt extrajobb istället. Man kan ju undra om de kronorna han fick in på de timmarna faktiskt var värda det, istället för att spendera tid med sin nyblivna fru. Men, det är lätt att vara efterklok (och sent omsider insåg jag ju att han inte var riktigt klok, över huvud taget.

Julen närmade sig och jag hade hemlängtan. Jag satt vid skrivbordet och ritade på dagarna, skrev i min dagbok och grät. Av Dustys gamla arbetskläder klippte jag röda juldukar, jag tog bomull och försökte göra små juldekorationer. För pengar jag egentligen inte borde spendera köpte jag två billiga ljusslingor. En sen kväll gick jag ut och tog några grenar från en gran i ett bostadsområde. Undrar vad straffet hade varit i Amerikat om någon tagit mig för den synden? När jag kom hem stoppade jag ner dem tillsammans med några stenar i en stor plastbytta som jag klätt in i julklappspapper, satte i ena slingan och pyntade med sådant jag tillverkat själv. Den andra slingan fick ligga i fönstret. Under den vingliga granen lade jag ut de presenter min familj skickat, sen grät jag lite till. Dusty uppskattade min kreativitet och skällde inte ens på mig för att jag klippt sönder hans ena arbetsväst. Själv tyckte jag mest att det var så otroligt sorgligt, alltihop. Ärligt talat minns jag inte ens själva julen. Något måste vi ha gjort? Troligtvis var vi hos hans syster. Men nej, jag minns inte. Troligen har jag förträngt det.

Men jag minns andra saker från tiden i Michigan. Hur jag hörde Dusty prata med sin syster om en tjej på jobbet och hur ”sex is like popcorn, you eat it but it doesn´t really mean anything” som en förklaring på varför han varit otrogen. Hur han försökte få mig att bli vän med kollegans helylledotter men inte lät mig skaffa egna vänner som jag själv valde. Hur han fick mig att låsa in mig på toaletten gråtandes med en fundering på om det här livet faktiskt var värt att leva? Hur han dikterade vilken mat jag lagade, vad jag handlade, om jag verkligen borde sminka mig ”eftersom det kostar pengar”. Hur han å andra sidan gav mig komplimanger, hyllande min kreativitet och estetiska sida, var stolt över sin svenska fru. Särskilt när andra hörde på.

Jag stannade. Tänkte att det kanske är så här det ska vara? Det kanske blir annorlunda när vi kommer till Florida där han har sina vänner? Där jag kommer kunna skaffa ett eget jobb och tjäna pengar som jag själv kan styra över? Det skulle ju bli ett äventyr, trots allt! Bo i solen, bland palmer och apelsiner! Vi skulle få överta hans pappas hus billigt om vi bara lät honom bo där med oss i ett halvår eller så tills han kommit på fötter efter skilsmässan. Vi drömde om vårt eget hus, jag drömde om att få ett jobb och lära känna nya vänner. Vi drömde om nya tag, ett nytt liv, ett lyckligt liv.

Tänk om jag vetat då hur fel jag hade.

4 thoughts on “För 15 år sen

  1. OJ! Snacka om att man inte vet så mycket om vad andra varit med om. Vilken sorglig berättelse, man vill ju bara åka dit och ge ditt 19-åriga jag en kram och ta henne därifrån. Men fint och klokt skrivet också om de misstag man måste få göra själv. Det ger ju styrka också att veta att man klarar av att ta sig ur dåliga situationer.

  2. Tänk, jag har ju vetat att du varit med om nåt…men inte riktigt fått veta detaljer eller så (kanske du skrivit om det, men jag inte läst). Tack för att du delade med dig, även om det måste varit svårt! Du kom igenom det som en starkare kvinna, mognare och klokare skulle jag nog säga! Och OM du inte åkt och gift dig och allt det där hade du kanske alltid undrat hur det hade gått om du gjort det🙂 Nu vet du!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s