Kärlek, Vardag

Om det ändå bara fanns ett facit

Så har det gått en vecka sen den där dagen, då han sa att han trodde det var bäst att vi gick skilda vägar. Och en vecka minus en dag sen vi sa att vi försöker igen. Han är som vanligt, gladare till och med. Säger att det känns bra att ha pratat om det. Själv kommer jag på mig själv med att ha tappat gnistan. Är det någon vits att planera framåt? Ska jag börja leta boende nu? Den tilltänkta födelsedagspresenten i form av resa blev istället saker. För tänk om jag bokar den där resan och vi har hunnit göra slut? Känner ingen riktig energi eller lust att göra något i huset. Ja, jag spenderade några timmar med att klippa ner saker i trädgården igår men det var nog mer någon form av terapi. Rensa, slänga, ordna.

Jag vill verkligen inte ha de där tankarna. Vill inte störa mig så där infernaliskt som jag gör på små, små saker som jag tidigare ryckte på axlarna åt. Vill inte tolka allt han gör in i minsta detalj, som när jag frågade om han fortfarande är kär i mig och svaret dröjde några ögonblick för länge. Jag känner att jag reser murarna och går in i försvarsställning och jag vet att just det kan vara början till slutet.

Hur gör man för att gå vidare om vanligt när man inte vet vad som händer i framtiden?

Advertisements

3 thoughts on “Om det ändå bara fanns ett facit”

  1. Vad jobbigt det måste vara för dig! Att gå omkring och inte veta eller vara säker på hur framtiden kommer att se ut…Och sen att oroa sig för hur han känner, OM han känner. Lite är det väl att han är så lättad att han äntligen vågat säga det han känt länge och det påverkar hans humör positivt. Medan du å andra sidan, som trott att allt vara frid och fröjd tills för en vecka sen, plötsligt insett att det inte var som du trodde…Att ställa om siktet är svårt att göra i en handvändning! Det får ta lite tid helt enkelt. Passa på att känn alla känslor, inte bara de positiva, utan även den sorgsna biten. Jag är bland dem som är lite rädd för att vara just ledsen och nedstämd. Att det ska vara fel. Men de känslorna är också rätt! Lite som en sorgeperiod…När den perioden är över så kör i 100 igen 🙂

  2. Fy fan! Kan bara säga att första året med Martin var helt rocky. Gjorde till och med slut en gång. Jag ville så mycket, han var mer reserverad och rädd. Det tog lång tid, men nu är allt det där borta. Vi träffades för 7 år sedan nu, tog typ 5 innan vi flyttade ihop. Jag vet inte hur man gör, för mig är det bara tiden och de små sakerna som kan avgöra. Skitjobbigt!

  3. Förstår och känner så väl igen den där känslan. Murarna som byggs upp, utan att man egentligen vill det. Hjärtat som jobbar på en flyktplan, en plan B. Självbevarelsedriften som lever sitt eget liv.

    Jag tror att man kan gå vidare, eller rättare komma tillbaka till där man var, till det man hade. Men jag tror att det måste ske tillsammans. Och att det måste få ta tid. På något sätt är det ju ändå ett förtroende som har blivit raserat. Förtroendet för att VI var en självklarhet. Det tar tid, men jag tror att det går, att bygga upp igen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s