Från tre km till en mil

Sedan jag fick en ny, träningsinriktad sjukgymnast år 2006 har jag försökt mig på det där med löpning. Jag började med ett par adidiassneakers och förstod inte alls varför det var så SJUKT JOBBIGT. Första tipset från sjukgymnasten: Skaffa bra skor! Jag gick till Löplabbet och fick hjälp av personalen. Det jag minns mest av det besöket (förutom att jag fick höra att mitt löpsteg var “perfekt” och att jag var “som gjord för löpning”, smicker säljer…?) var att säljaren verkligen inte ville sälja på mig saker som jag inte behövde. Han rekommenderade mig en sko som låg i den lägre prisklassen och när jag började fråga om pulsklockan och allt annat sa han stopp! Börja här, med skorna. Ge dig själv tid, ta det lugnt när du börjar, hitta njutningen i att springa innan du börjar tänka på prestanda. Lyssna till din kropp!

Fem år senare, år 2011, fann jag mig själv boende långt ute på landet utan tillgång till gym. Under de fem åren hade jag sannerligen inte sprungit många mil, men då banne mig skulle det bli ändring! Ett år tog det innan jag började löpträna på allvar. Det var på våren 2012 och jag gjorde stor affär av att anmäla mig till Tjejmilen för att ha en sporre. I början tog jag mig knappt runt 3 km utan att vilja lägga mig ner och dö. Jag gav upp lite för lätt, hittade på ursäkter, ville helst inte. Så träffade jag P och fick en sporre. Han sprang med mig, tipsade mig, fick mig att vilja springa. Dock inträffade detta lite för sent, Tjejmilen kom och gick, jag stannade hemma delvis på grund av skräck och delvis på grund av vädret.

I våras anmälde vi oss till Midnattsloppet, jag och P. I lördags var det dags och jag var minst sagt livrädd. Lugnade mig själv med att säga “det är ok att bryta, jag gör ju det här för min egen skull”. Jag har inte sprungit så mycket som jag hade tänkt mig i sommar, däremot har jag sprungit fokuserat när jag gjort det. Jag har lärt mig vikten av intervaller och backträning, av att pusha sig själv lite extra även när man inte vill. Jag har blivit medveten om vikten av fotisättning och det faktum att jag håller emot i nedförsbackar.

En timme, fyra minuter och elva sekunder. Första gången i hela mitt liv som jag sprang en mil. Men det var banne mig inte den sista! Hade jag inte vetat bättre hade jag velat ge mig ut igen redan igår. När jag vaknade på morgonen var jag lite stel, men träningsvärken har endast bestått av en svag förnimmelse i baksida lår. P var impad av mig, jag är impad av mig själv. DET är en känsla jag ska ta med mig ut i löpspåret i höst!

Vad gör ni för att sporra och motivera er själva?

2 thoughts on “Från tre km till en mil

  1. Grymt!! Kan säga att inlägg som dessa sporrar mig! Har inte sprungit en mil sen innan jag blev gravid liksom. Dags nu, tycker jag, men jag är så tung än. Nu 69kg. Närmar mig åtminstone min vanliga 65. Heja dig!!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s