Jakten på tiden

För ett år sen kunde mina vardagskvällar nästan te sig oändligt långa. Jag hade 700 meter hem från jobbet och många oplanerade timmar att göra precis vad jag ville. Gå skogspromenader, springa, sticka, se på tv, skriva, läsa (herregud, jag låter verkligen som en liten tant).

Nu för tiden hinner jag inte ens läsa böckerna till bokcirkeln i tid. Jag skriver visserligen till skrivarkursen men det är på gärsgårn, den tiden måste jag sno åt mig. Stickorna står kvar i den låda jag packade ner dem i, i januari. Tv? Det vet jag inte riktigt vad det är, faktiskt.

Jag åker till jobbet klockan sju, kommer hem klockan sex. Då är det mat och träning och de veckor vi har barnen även läxor, lek och nattning. Tvätta, städa, flytta. Och ha tid för att umgås. Vi är rätt bra på det där sista. Att strunta i tvätt och flyttkartonger för att faktiskt umgås istället. Men ibland stressar det mig till vansinne, alla de där kartongerna som står och samlar damm. Kanske mest för att jag faktiskt inte vet vad jag ska göra med innehållet i dem. Återvinna? Skänka? Slänga? Spara? Hitta plats för?

Imorgon går de sista flyttlassen, sen ska min lägenhet vara tom. En säng ska in, två halvor ska omplaceras och deras föregångare ska ut. Eller ja, juniorsängen ska visst få husera på vinden. För man vet ju aldrig om den kan behövas igen. Sen kanske jag kan hitta platsen för det där innehållet.

Men tiden, den vet jag ibland inte var jag ska hitta. Inte så mycket för vardagsbestyren men för allt det där andra jag vill som inte hinns med för just vardagsmåsten. Anna Grundberg skriver så bra om det. Vad är det egentligen man identifierar sig med? Och vad är det man prioriterar i livet?

Det är det jag ska fundera på i helgen, mellan flyttlassen. Vad identifierar ni er med?

2 thoughts on “Jakten på tiden

  1. The never ending discussion. Svårt, det där. Det verkar inte som att någon får ihop det. Vi har världens högsta marginalskatt och ändå ska vi jobba tills vi blir 85, tänk!😛

  2. Lycka till med flytt!

    Alltså tiden, den är så märklig nu som mammaledig. Går inte att förklara, men vips har en dag gått och det är svårt att återge vad man gjort och hur man inte hunnit göra nånting alls. Martin och jag har haft ett fåtal kvällar för oss själva sedan V föddes. Då snackar vi två timmar. Kanske fyra gånger? Det ser ut som ett helvette i arbetsrummet. Ingenting blir klart. Jag hinner inte träna (men gå promenader. Massor) och är konstant zombie. Har räknat med ett år så här, sen måste jag börja öva på barnvakt, kanske ha någon kväll åt bara Martin och mig osv.

    Hade oxå sådär mycket tid förr, sjukt! Hade 3,5 km till jobbet, tränade massor, läste, stickade, såg film, umgicks, sovmornar… Men jag hade aldrig bytt bort det jag har nu. Nu = lycklig! Trots tjock, ful, zombie och uppbunden.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s