Jag har aldrig varit en sån där tjej som har drömt om att gifta mig. Som har gjort klippböcker, lekt bröllop eller fantiserat om en äkta man. För mig har det bara varit så, något man gör för kanske trygghet eller för att få befästa sina känslor eller kanske helt enkelt bara för att man vill ha en enda stor, härlig kärleksfest. Om man vill. Jag har inte varit så säker på den saken och heller inte lagt så mycket tankekraft på det.
Visserligen har jag varit gift en gång, för länge sedan. Eller ja, så länge sedan det nu kan bli när man är knappt 34 år ung. Men ändå, jag har varit gift. Med en amerikan, för att vi var tonårskära och för att jag ville stanna i USA hos honom. Sen blev han kontrollerande och elak och jag åkte hem till Sverige och till slut fick jag min skilsmässa. Efter det har jag verkligen inte varit särskilt sugen på att gifta mig.
Så träffar jag världens finaste människa. Och helt plötsligt kommer jag på mig själv med att se saker i min omgivning som får mig att tänka att så skulle man kunna göra om man gifter sig. En sån ring skulle jag vilja ha. Eller den klänningen, den där alldeles vanliga men ändå fantastiskt fina för bra mycket mindre än en halv månadslön, den skulle jag verkligen kunna tänka mig att gifta mig i. I lilla kyrkan ute på ön. Med mottagning i bruksmagasinet. Med gästerna boende på herrgården eller vandrarhemmet eller kanske till och med på husbilsparkeringen om de vill. Så kommer jag på mig själv med att tänka ibland, och skulle någon av oss fria skulle jag redan ha kommit en bra bit i planeringen – i alla fall i mitt huvud, sen återstår ju att se hans vinkel på saken.
Och nej, vi ska inte gifta oss just nu. Ingen av oss har friat och det är inte läge riktigt än på ett tag, om ni frågar mig. Och vi har inte särskilt bråttom, heller. Men jag gillar de där tankarna. Dels för att jag är galet sugen på att få ordna en riktigt fin liten fest. Och dels för att jag har hittat en person som jag kan se som en del av mitt liv för en evighet och lite till. De tankarna räcker för mig, just nu. För bara det är en vansinnigt härlig känsla!
Och sen då? 
Härliga tankar!!
Alltså så likt mig. Aldrig heller fantiserat, men varit gift med en amerikan för att få stanna. Han blev elak och jag åkte hem. Och nu har jag varit tillsammans med M i sex år (i april!) och vill gifta mig. Vi har ju barn och allt. Vet till och med var osv. Vi får se om det blir av nån gång… Så sega vi är här hinner ni nog gifta er först trots att ni varit tillsammans mycket kortare tid 🙂