Och jag är hellre rik på självkänsla än pengar, faktiskt

När jag slutade på mitt förra jobb (läs: fick gå) bad koncernens HR-chef mig, via koncernens fackrepresentant, att skicka in min historia. Jag har tänkt på det många gånger men inte orkat skriva ner. Vi kan väl säga som så att de senaste åtta månaderna av mitt liv inte direkt kommer gå till världshistorien som mina lyckligaste månader. Att byta jobb, bli dumpad efter första veckan, flacka mellan andras bostäder/sängar/soffor, hitta temporärt boende, gå från sambo och bonusmamma till ensamhet, vara med om två stora omorganisationer på jobbet, bli anklagad för saker jag aldrig i mitt liv skulle göra, bli uppsagt med detta som grund, flytta igen (även om det är ett fantastiskt boende jag flyttar till så är det inte kul att flytta). Ja, ni hör ju. Lägg på förnedringen det faktiskt är att skriva in sig på arbetsförmedlingen, söka jobb när självförtroendet är i botten och dessutom behöva kontakta den tidigare arbetsgivaren inte en, men tre, gånger innan a-kassan är nöjd med all pappersexercis och man kan få ut sin första utbetalning (6 200 kr för fyra veckor). Och så alla dessa i välmening ställda “hur går det för dig?” med medlidsam blick. Där har ni även min anledning till bloggtorkan. Hur kul är det att läsa om allt detta, egentligen?

Jag säger inte att jag har gråtit klart nu. Men jag har fått ett nytt jobb, något som är livsviktigt för mig. Tro mig, det är inte roligt att leva själv när man är 34 år och bara längtar efter en egen familj. Även om jag inte har några problem att fördriva tiden med diverse roliga saker så är det hela tiden något som saknas. Att i det läget inte ens ha ett jobb där man är “behövd”, ja ni fattar. Det tär. Det värsta var nog när tankar som “om jag skulle dö här hemma i lägenheten, hur lång tid skulle det ta innan någon faktiskt saknade mig och började leta?” började komma.

Jag tror mig vara ganska stark, ibland kanske lite för envist ensamstark för mitt eget bästa. Har svårt att tillåta någon att verkligen komma riktigt, riktigt nära. Att jag berättar allt det här på bloggen är ett gigantiskt steg. Och även ett bevis på mig själv att jag börjar ta mig igenom det, annars skulle jag aldrig ha vågat berätta.

I helgen träffade jag mina fantastiska kursare från deckarkursen. En annan har varit med om en liknande situation på sin arbetsplats och han blev näst intill arg – “det klart du måste berätta!”. Så jag började skriva ner det. Och jag blir så djävulskt arg. Arg på att man tillsätter chefer utan att tänka på om det är det bästa för de anställda och företaget (en duktig säljare innebär inte en duktig chef, kan vi väl vara överens om). Arg på chefer som missbrukar sin makt och tror de kan bete sig hur de vill. Arg på rygghuggande kollegor som slickar röv för att komma dit de själva vill och inte bryr sig ett jävla dugg om vilka de trampar på under vägen.

Och jag tror att det är ilskan och att se allt nedskrivet som var det avgörande steget. Att se det svart på vitt, att jag har blivit felbehandlad och att det faktiskt inte var jag som gjorde fel. Att jag inte borde tillåta de där personerna att krossa min självkänsla. Att jag ska gå med högt huvud och vara glad för att jag slapp därifrån. Att vara den större människan tror jag är viktigt, men ändå inte låta dem trampa på mig.

Kanske jag borde skriva det här lösenordsskyddat, man vet aldrig vem som läser. Men jag vill att det ska komma ut. Att folk ska veta. Jag är knappast ensam om att gå igenom det här. Dåligt ledarskap och maktmissbrukare finns överallt i vårt samhälle. Orättvisa, felbehandling, dålig självkänsla. Att vi skulle kunna bli av med det är en utopi. Men det betyder inte att man ska tiga. För varje dålig chef som blir uppmärksammad och kanske även avsatt, blir just den arbetsplatsen ett snäpp bättre. Och någons självkänsla en stor portion rikare.