Det där man inte ska prata om. Men jag gör det ändå.

Jag fick frågan av Johanna om jag slutat blogga, och sanningen är att jag inte vet. Jag har tappat stinget. Men jag har en historia att berätta för er. En historia som inte är särskilt vacker, en som jag inte är särskilt stolt över. En historia som förklarar hur mitt senaste år har varit. Den är ganska lång, men ärlig.

När jag var 14 år gammal spelade jag teater. Kursen hade två tjejer som kursledare, båda strax under 25 år. När den ena av dem skaffade barn minns jag att jag tänkte att det väl var på tiden att den andra också gjorde det. När man är si sådär 24 år är det väl läge att skaffa barn?

Sen blev jag 24. Jag bodde i Norge, levde livet och barn fanns inte ens i närheten. Sen var jag 28, sambo och med barn som började dyka upp i bekantskapskretsarna. Året var 2007 och de senaste åren hade varit ett rent helvete på många sätt. Min syster fick ett barn som råkade ut för en otäck sjukdom som förändrade livet brutalt. Min mamma fick cancer (men klarade sig efter 3 operationer och ett bröst mindre). En barndomsvän fick tvillingar för tidigt som levde i ett år, men sedan dog med bara veckor emellan. När min sambo började prata om barn fick jag panik och gjorde slut. Barn fanns helt enkelt inte på kartan.

Sen gick det några år. Jag började längta. Tänkte att 32 är väl en ganska bra ålder, ändå. Och jag blev 32. Och 33. Tänkte att före 35, då måste jag väl ändå träffa någon? Och jag träffade någon. Någon som redan hade barn men kunde tänkte sig fler, men som sedan ändade sig.

Hela min värld rasade. Jag satt i ett hörn i hallen och grät tills jag hyperventilerade. Jag havererade på mitt nya jobb, där jag hade jobbat en vecka när det hände. Jag gick ner i vikt, kunde inte sova, tyckte i ärlighetens namn inte att det fanns så mycket som var roligt längre. För andra gången i mitt liv fick jag uppleva ångest. Mitt uppe i allt det fick jag uppleva hur det är att bli utsatt för utfrysning på en arbetsplats, allt på grund av ett missförstånd som ledde till att människor som inte hade med saken att göra pekade ut mig som mobbare. Vuxna människor som sa rakt till mitt ansikte att det jag gjorde var det värsta de varit med om i hela sitt yrkesverksamma liv, utan att ha en aning om den sanna historien bakom. Om missförståndet. Ett missförstånd som kostade mig jobbet.

Jag blev arbetslös för första gången i mitt liv. Fick en a-kassa som var lägre än mina räkningar varje månad. Satt hemma i min temporära lägenhet och pratade ibland inte med någon på flera dagar. Inte ens kassörskan på Ica eftersom jag inte hade råd att handla mat. Jag levde på mackor, gröt och bananer. Kunde inte skriva, inte träna, inte ta mig för något vettigt. Gjorde rutiner för mina dagar, för mitt arbetssökande men helt ärligt – det var fruktansvärt. Jag har varit singel många år av mitt vuxna liv, men aldrig har jag varit så ensam som då. Jag hade heller inte råd att göra saker som kostade pengar, vilket gjorde att jag knappt umgicks med folk alls. Jag försökte tala om det, men fick oftast bara höra “men åh, så tråkigt att du inte kan följa med”. När jag kanske mest av allt hade behövt höra att vi kunde göra något annat istället. Något som inte kostar pengar.

En läkare ville ge mig antidepressiva mediciner men jag vägrade. Läkaren gav mig en tid hos en kurator men jag avbokade. Det skrämde mig, och skrämmer mig fortfarande. Att erkänna att något är fel, att man behöver hjälp. Jag är livrädd att det skulle innebära en nedåtgående spiral. Och den enda gången jag förut försökt prata med någon, 2007, blev jag så dåligt mottagen att jag tappade förtroendet.

Så fick jag jobb igen. I fyra månader var jag hemma men det kändes som flera år. Jag hade tur. Jag hamnade på en arbetsplats där jag blev välkomnad och uppskattad på ett sätt som jag nog aldrig förut har upplevt. Jag har fantastiska kollegor och jag känner hur jag långsamt börjar andas igen. Djupandas. Jag har fortsatt sova dåligt och gått ner fyra kilo sen jag började där. Men mest troligt för att jag faktiskt rör på mig hela dagarna. Skrattar. Mår bra. Sömnbristen vet jag vad den beror på. Barnlängtan. En sådan jävulsk längtan att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Att jag ibland blir så avundsjuk på magar/bebisar/barn att jag helst bara vill stänga in mig nånstans. Min nya arbetsplats råkar dessutom vara ett gravidmecka där det de senaste veckorna har fötts tre barn och en är på jäsning. Ändå gläds jag samtidigt så otroligt mycket för alla som får uppleva den lycka jag själv längtar efter.

Det är i ärlighetens namn förbannat ensam att vara singel när man är 35. I alla fall i en stad som Gävle, den är alldeles för liten. Alla är för upptagna med sitt. Ibland går jag knappt utanför dörren under helgerna. Och gör jag det, så gör jag saker ensam. Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig. jag berättar det här för att det är min sanning och jag inte har lust att stänga in den längre. Jag hatar att vara singel. Att inte ha barn. Och jag hatar människor som frågar om det inte är dags. Varför jag har valt bort det. Varför “du som är så snygg” inte har någon partner. Det går mig att vilja ge dem en rak höger och aldrig prata med dem igen.

Och den här ensamheten, den har fått mig att tappa lusten. Lusten att skriva, lusten att skapa, lusten att umgås. Jag orkar inte dejta. Orkar inte träffa någon, få känslor, bli besviken. Lära känna en ny människa, släppa in någon, sänka garden. Orkar inte. Vågar inte. Samtidigt vill jag inget hellre. Och nej, jag vill inte höra att det ordnar sig. Jag vill bara ventilera, få ur mig den här infektionen.

Jag mår ganska bra, trots min längtan. Jag uppskattar många små saker i livet, som att känna glädje över att gå till jobbet. Att jag har tre fantastiska syskonbarn. Att jag, om jag någon gång får barn, kommer ha lärt mig så mycket av de som skaffade barn tidigare att det förhoppningsvis gör mig till en riktigt bra förälder. Jag har lärt mig att inte ta det för givet. Att inte ta ett förhållande för givet. Var jag prioriterar, vad jag behöver och vad jag vill. Jag har växt i mig själv och känner en trygghet i min person som jag inte hade för sju år sedan. Men jag känner mig inte helt. Inte komplett.

Imorgon är det ett år sedan P berättade att han inte ville mer. Ett år sedan mitt hopp sprack i så många bitar att det inte går att räkna. Ett år som gav mig så mycket skit att jag ibland tappade tron. Vi träffas ibland, eftersom jag saknar tjejerna och de mig. Jag har insett att det var det bästa beslutet som kunde tas och är tacksam mot honom för det. Men det betyder inte att det inte har gjort förbannat ont.

Jag hoppas av hela mitt hjärta och hela min själ att jag inte behöver gå hela livet med känslan av att inte vara komplett. För hur mycket jag än hoppas, så är det inte säkert att jag får uppleva den. Mammalyckan. Kärleken. Familjelivet. Jag kanske inte ens kan få barn. Men jag tänker i alla fall göra allt i min makt för att försöka.

Jag skriver punkt för det här året nu och jag tar nya tag. Fokuserar på alla människor som ger mig positiv energi och på att göra det som är viktigt för mig. Det är trots allt det enda jag kan göra.

Håll tummarna för mig.

Hur ska jag nu få bekräftelse, egentligen?

Jag har inget bredband i Torpet än. Och har slut på surf denna månad (har aldrig hänt förr). Allt väl, egentligen. Det går att surfa sakta, göra det man måste. Eller åka till nån annan för att göra sånt man måste göra snabbt.

Men alltså. Mitt instagram funkar inte. Det går bara inte att ladda upp bilden och jag inser att jag har total abstinens. Total. Bilderna går ej heller att överföra till min dator som vanligt pga går via internet. Fattade inte att jag är så “beroende” av detta fenomen. Kommer ev bli nagelbitare innan detta är över.

Ge mig intstagram! Nu!

Jag kommer få träningsvärk av allt leende

Nu är jag här, i Torpet. Går runt och nyper mig i armen, skrattar till för mig själv och somnar under takbjälkarna med ett leende. Vaknar likadant. Står och ser ut genom köksfönstret och ler. Tänder eld i kaminen och ler. Sätter mig ute i solen och ler. Ler ler ler. Fantastiskt. Hur kan en flytt göra att man känner sig ungefär hundra kilo lättare? Kökets förvaringsutrymmen är för små och jag måste prioritera bort saker, packa ner och ställa i förrådet. Men skit samma. Jag har slagit huvudet i snedtaket så många gånger att det är alldeles ömt. Men skit samma. Varmvattenberedaren är så liten att det knappt räcker till ett riktigt varmt bad. Men skit samma! Jag kan köpa ett vitrinskåp till köket, lära mig att ducka och koka vatten i kastrull till badet när jag är riktigt frusen.

I gräsmattan växer en massa små söta blommor. Bellis, veronikor och så maskrosor, såklart. Gräset behöver nog klippas snart men det är så där mörkt grönt och mjukt och underbart att jag måste vänta ett tag till. Njuta av blommorna, av gräset mot bara fötter även om det egentligen är för kallt ute fortfarande.

Familj och vänner kommer på besök. Formligen vallfärdas hit. Och alla säger samma sak: “Det här huset är ju så himla mycket du!” och att trappan upp till sovloftet kan bli närmast livsfarlig om jag blivit lite för rund under fötterna. Men jag tänker att det gör inget. Jag kan sova på soffan eller bli nykterist, vilket som. Jag går ju ändå bara runt och ler som en tok.

Och jag är hellre rik på självkänsla än pengar, faktiskt

När jag slutade på mitt förra jobb (läs: fick gå) bad koncernens HR-chef mig, via koncernens fackrepresentant, att skicka in min historia. Jag har tänkt på det många gånger men inte orkat skriva ner. Vi kan väl säga som så att de senaste åtta månaderna av mitt liv inte direkt kommer gå till världshistorien som mina lyckligaste månader. Att byta jobb, bli dumpad efter första veckan, flacka mellan andras bostäder/sängar/soffor, hitta temporärt boende, gå från sambo och bonusmamma till ensamhet, vara med om två stora omorganisationer på jobbet, bli anklagad för saker jag aldrig i mitt liv skulle göra, bli uppsagt med detta som grund, flytta igen (även om det är ett fantastiskt boende jag flyttar till så är det inte kul att flytta). Ja, ni hör ju. Lägg på förnedringen det faktiskt är att skriva in sig på arbetsförmedlingen, söka jobb när självförtroendet är i botten och dessutom behöva kontakta den tidigare arbetsgivaren inte en, men tre, gånger innan a-kassan är nöjd med all pappersexercis och man kan få ut sin första utbetalning (6 200 kr för fyra veckor). Och så alla dessa i välmening ställda “hur går det för dig?” med medlidsam blick. Där har ni även min anledning till bloggtorkan. Hur kul är det att läsa om allt detta, egentligen?

Jag säger inte att jag har gråtit klart nu. Men jag har fått ett nytt jobb, något som är livsviktigt för mig. Tro mig, det är inte roligt att leva själv när man är 34 år och bara längtar efter en egen familj. Även om jag inte har några problem att fördriva tiden med diverse roliga saker så är det hela tiden något som saknas. Att i det läget inte ens ha ett jobb där man är “behövd”, ja ni fattar. Det tär. Det värsta var nog när tankar som “om jag skulle dö här hemma i lägenheten, hur lång tid skulle det ta innan någon faktiskt saknade mig och började leta?” började komma.

Jag tror mig vara ganska stark, ibland kanske lite för envist ensamstark för mitt eget bästa. Har svårt att tillåta någon att verkligen komma riktigt, riktigt nära. Att jag berättar allt det här på bloggen är ett gigantiskt steg. Och även ett bevis på mig själv att jag börjar ta mig igenom det, annars skulle jag aldrig ha vågat berätta.

I helgen träffade jag mina fantastiska kursare från deckarkursen. En annan har varit med om en liknande situation på sin arbetsplats och han blev näst intill arg – “det klart du måste berätta!”. Så jag började skriva ner det. Och jag blir så djävulskt arg. Arg på att man tillsätter chefer utan att tänka på om det är det bästa för de anställda och företaget (en duktig säljare innebär inte en duktig chef, kan vi väl vara överens om). Arg på chefer som missbrukar sin makt och tror de kan bete sig hur de vill. Arg på rygghuggande kollegor som slickar röv för att komma dit de själva vill och inte bryr sig ett jävla dugg om vilka de trampar på under vägen.

Och jag tror att det är ilskan och att se allt nedskrivet som var det avgörande steget. Att se det svart på vitt, att jag har blivit felbehandlad och att det faktiskt inte var jag som gjorde fel. Att jag inte borde tillåta de där personerna att krossa min självkänsla. Att jag ska gå med högt huvud och vara glad för att jag slapp därifrån. Att vara den större människan tror jag är viktigt, men ändå inte låta dem trampa på mig.

Kanske jag borde skriva det här lösenordsskyddat, man vet aldrig vem som läser. Men jag vill att det ska komma ut. Att folk ska veta. Jag är knappast ensam om att gå igenom det här. Dåligt ledarskap och maktmissbrukare finns överallt i vårt samhälle. Orättvisa, felbehandling, dålig självkänsla. Att vi skulle kunna bli av med det är en utopi. Men det betyder inte att man ska tiga. För varje dålig chef som blir uppmärksammad och kanske även avsatt, blir just den arbetsplatsen ett snäpp bättre. Och någons självkänsla en stor portion rikare.

Sneak peak

Tänk er enkelriktade gator, kantade av kullersten som tar er till huset. Ett område fullt av trähus som många har K- eller Q- eller vad det nu är för bokstavsmärkning. Ett litet rött hus med en innegård som är skyddad mot insyn men har sol i princip hela dygnet. Tänk er sedan att ni ska bo där.

loftet

Att det är den här synen ni vaknar till på morgnarna (minus inredningen, plus min egen).

 

sovrum torpet

Att det är här ni sover, plus en säng och några bokhögar.

 

badrum torpet

Att det är i det här badrummet ni kommer spendera många bubblande bad med en eld som sprakar i kaminen utanför.   Ja, då kanske ni kan förstå lite av min pepp. Bilderna är lånade av husets ägare, mycket snart kommer jag kunna ta egna. Många. Om jag inte är så överpeppad vid det lager att jag bara springer runt i huset och jublar…

Om en endaste liten vecka

Om en vecka. En endaste liten vecka. Då kommer jag att kunna vakna på morgonen och sätta mig på trappan (förhoppningsvis i solen) och dricka mitt morgonkaffe. Och blicka ut över trädgården som jag kommer ha till mitt förfogande så länge jag bor där. I Torpet, som egentligen kanske inte är ett torp men ett litet fantastiskt hus. Om en vecka kommer jag kunna använda någon av de där badbomberna jag börjat samla på mig inför flytten och marinera min flyttömma kropp i det fantastiska badkaret med lejontassar. Om en vecka plus en dag kommer jag få umgås med min fina fina vän som kommer hem på besök från Norge, dit hon emigrerat, och se hennes barn leka på gräsmattan. Vid Torpet. Jag kommer kunna rensa ogräs hur länge jag vill, plocka fram grillen och ta ett glas vin i kvällssolen.

Jag spionerar i mammas trädgård och frågar om man kanske kan ta en liten del av den där pionen och flytta till Torpet? Om jag kan få lite mynta oregano rabarber. Och mamma säger visst och vi planerar. Eller ja, jag planerar nog mest.Packar flyttkartonger. Räknar dagar. Och längtar så mycket att jag ibland nästan sprängs.

Mitt första alldeles egna hus. Och trädgård. Som jag hyr, visserligen. Men ändå. Det här är sjukt stort!

Hur man ser (olika) på saker

Så jag försöker dra ner på min sockerkonsumtion. Är tyvärr en godisgris delux (alltså, vet ni att det finns folk som inte gillar godis? På riktigt?!) och vill försöka vänja mig av med att konsumera på tok för mycket. Vi bor ju trots allt i landet Lagom, eller hur?

Så jag googlar alternativ till söta desserter, snacks och godis. Ramlar bland annat över chiapudding och tänker ja! Det måste jag prova! Har ju redan chiafrön och mandelmjölk hemma. Kanske funkar som alternativ till typ pannacotta, får jag för mig. Så jag googlar recept, förslag på smaker. Hittar en hel uppsjö, både på svenska och engelska/amerikanska siter. Och det är ungefär där jag tappar hakan en aning.

Alla recept jag hittar på engelska innehåller någon form av sötning. Alla! Är det inte stevia så är det honung, agavesirap eller lönnsirap. Och sen skriver de i receptet att det är “super healthy” och sockerfritt. Eh, va? Inte ett enda recept jag hittar på svenska bloggar/siter innehåller socker. På några svenska blogginlägg står det att man kan söta vid behov, om man önskar. Men det förutsätts inte att man ska göra det.

Det borde väl egentligen inte förvåna mig att det är på det viset. Men ändå, så skrämmande!

Tacksamhet mitt i veckan

Det har hunnit bli onsdag och jag lever fortfarande på minnen från helgen. Hotellrumsprat tills ögonen föll ihop, långa frukostar, långa luncher, prat och skratt. Berättelser från våra liv, en känsla av att dela med och höra till. Av att förändras och växa tillsammans. Funderingar på hur våra konversationer kommer låta när vi sitter där tillsammans om 20 30 40 år. En vänskap väl värd att vårdas.

Så läser jag på instagram att en person jag följer har förlorat sin allra, allra bästa vän på ett snabbt och oväntat sett och morgonnyheterna berättar om journalisten som blev skjuten i Afghanistan. Jag tänker på hur lätt det är att tycka synd om sig själv ibland när livet inte riktigt går som man vill, trots att det finns så mycket omkring en att glädjas åt och vara tacksam för.

Ute skiner solen från en blå himmel och jag har spenderat min onsdagsmorgon med att känna tacksamhet. För alla människor i mitt liv, för att jag besitter styrkan att följa mitt hjärta och för att ingen jag älskar har någon allvarlig sjukdom. Och för att de nya vykorten från Fotografiska gör mig glad så där så att det fladdrar i magen.

Vad gläds ni åt idag?