Hur man ser (olika) på saker

Så jag försöker dra ner på min sockerkonsumtion. Är tyvärr en godisgris delux (alltså, vet ni att det finns folk som inte gillar godis? På riktigt?!) och vill försöka vänja mig av med att konsumera på tok för mycket. Vi bor ju trots allt i landet Lagom, eller hur?

Så jag googlar alternativ till söta desserter, snacks och godis. Ramlar bland annat över chiapudding och tänker ja! Det måste jag prova! Har ju redan chiafrön och mandelmjölk hemma. Kanske funkar som alternativ till typ pannacotta, får jag för mig. Så jag googlar recept, förslag på smaker. Hittar en hel uppsjö, både på svenska och engelska/amerikanska siter. Och det är ungefär där jag tappar hakan en aning.

Alla recept jag hittar på engelska innehåller någon form av sötning. Alla! Är det inte stevia så är det honung, agavesirap eller lönnsirap. Och sen skriver de i receptet att det är “super healthy” och sockerfritt. Eh, va? Inte ett enda recept jag hittar på svenska bloggar/siter innehåller socker. På några svenska blogginlägg står det att man kan söta vid behov, om man önskar. Men det förutsätts inte att man ska göra det.

Det borde väl egentligen inte förvåna mig att det är på det viset. Men ändå, så skrämmande!

Tacksamhet mitt i veckan

Det har hunnit bli onsdag och jag lever fortfarande på minnen från helgen. Hotellrumsprat tills ögonen föll ihop, långa frukostar, långa luncher, prat och skratt. Berättelser från våra liv, en känsla av att dela med och höra till. Av att förändras och växa tillsammans. Funderingar på hur våra konversationer kommer låta när vi sitter där tillsammans om 20 30 40 år. En vänskap väl värd att vårdas.

Så läser jag på instagram att en person jag följer har förlorat sin allra, allra bästa vän på ett snabbt och oväntat sett och morgonnyheterna berättar om journalisten som blev skjuten i Afghanistan. Jag tänker på hur lätt det är att tycka synd om sig själv ibland när livet inte riktigt går som man vill, trots att det finns så mycket omkring en att glädjas åt och vara tacksam för.

Ute skiner solen från en blå himmel och jag har spenderat min onsdagsmorgon med att känna tacksamhet. För alla människor i mitt liv, för att jag besitter styrkan att följa mitt hjärta och för att ingen jag älskar har någon allvarlig sjukdom. Och för att de nya vykorten från Fotografiska gör mig glad så där så att det fladdrar i magen.

Vad gläds ni åt idag?

Den skrikande trappan

För några veckor sedan fick jag hem boken “Den skrikande trappan” av Jonathan Stroud, från Booked. Boken är en spökhistoria för unga och ingår i en serie. Den handlar om Lucy, en ung tjej som flyttar till London för att jobba som Talang (eller spökjagare, som jag skulle säga).

Jag har svårt för att läsa spökhistorier. Kunde knappt ens läsa Nattfåk pga den lilla, lilla delen med spöken. Jag får ilningar i hela kroppen och blir livrädd i flera veckor efteråt. Jag lät därför boken ligga och mogna ganska länge innan jag slutligen började läsa. Genom hela boken kände jag en obehaglig förväntan på vad som komma skulle. Den var mycket lättläst men hade ändå en riktigt bra dramaturgi och finurliga små sidospår. Jag bara väntade på vad de skulle leda till och det bidrog till att jag sträckläste boken. Under tiden jag läste började det blåsa ute. Så pass mycket att balkongen på huset skallrade och regnet piskade mot rutorna. Det blev mörkare och mörkare och till slut drog jag ner persiennerna eftersom jag har en förmåga att få för mig att jag ska se ett spöke i fönstret annars (när jag såg en liten del av filmen “Det” som barn vågade jag inte titta genom en fönsterruta på evigheter).

Så kommer jag då till slutet av boken. Mina förväntningar var vid det här laget skyhöga och jag visste inte ens om jag skulle våga läsa. Spökjagarna blir instängda i ett hemsökt rum och måste hitta en väg ut, fort. Och ungefär där nånstans börjar jag bli besviken. När historien är över har alla trådar nystats upp och på det stora hela är boken välskriven och fint uppbyggd. Men all den där förväntan jag hade samlat på mig inför den obehagliga slutscenen krossades totalt. Visst var det lite obehagligt, men jag hade förväntat mig lite mer, lite läskigare. Lite mer ondska.

Å andra sidan är boken skriven för ungdomar och det kanske är bra att den inte är läskigare. Möjligen är jag också skadad från deckargenren som jag frossat i de senaste åren. Jag skulle helt klart rekommendera denna bok till en tonåring men inte lika självklart till en vuxen (och då är jag ett stort, stort fan av ungdomsböcker, ändå).

Antal oxbakar: 3 av 5

Hej Stockholm!

Det är alldeles för sällan jag verkligen besöker huvudstaden nu för tiden. Visst, jag är där ibland. Men oftast är det endast på blixtvisiter i särskilda ärenden. Men den här helgen, då ska jag bara hänga i fantastiska Stockholm, med lika fantastiska vänner. Prata, skratta, dricka vin. Äta hotellfrukost, träna och gå på museum. Njuta av sällskapet och av allt helgen har att ge. En snabbvisit till Vildmarksmässan är inplanerad det med.

Det här kan bli hur fint som helst.

Det här med barn

Jag tänker väldigt mycket på det här med att skaffa barn. Som yngre var jag övertygad om att jag skulle skaffa barn rätt tidigt. Men så gick åren och när jag var 28 och min dåvarande sambo började prata barn fick jag panik och gjorde slut. Troligen för att förhållandet inte var rätt, men även för att jag inte alls var mogen. Nu, däremot, känns det nästan som om jag börjar bli övermogen. Kanske inte biologiskt sätt, utan mer i tankarna. Jag hör och läser så mycket om barnuppfostran, genus och problematik kring barn. I vänkretsen finns barn från nyfödda till tonåringar (ja, vuxna barn också för den delen) och är det något folk tycker om att prata om, så är det erfarenheter kring sina barn. Och av någon anledning älskar jag att lyssna på det! Jag suger åt mig som en svamp, analyserar och funderar. Försöker ta till mig och spara på de erfarenheter som är värda att spara till den dag då jag förhoppningsvis har barn själv, ivrig att lära mig av deras misstag och framgångar.

Men så kommer den ibland, övermogenheten. Och med den rädslan. Rädslan över att mina val kommer att forma en individs hela framtid. Rädslan för att göra fel val. Agera fel. Inte kunna ge ett barn tillräckligt av den styrka och självförtroende som jag skulle vilja ge. Rädslan för att min genusmedvetenhet inte räcker hela vägen fram och att jag själv inte ska ha styrkan att lära dem gå sin egen väg. Att jag inte ska föregå med ett tillräckligt gott exempel.

Som tur är brukar jag sansa mig ungefär där nånstans. Att vara rädd för livet är inte särskilt konstruktivt och att jag faktiskt är medveten om dessa saker borde i sig vara en stor anledning till att jag i alla fall kommer försöka göra mitt allra bästa. Och ingen är perfekt. Att jag har  möjligheten att observera andra föräldrar innan jag själv (förhoppningsvis) har barn ser jag som en otrolig ynnest. Jag har möjlighet att observera på ett neutralt plan och på något vis lär jag mig vilken typ av förälder jag skulle vilja vara. Att sen kunna förutse hur det faktiskt blir är omöjligt. Det beror ju trots allt också på vilket barn man får. Men jag har lärt mig viktiga saker om mig själv genom mina observationer, kanske framför allt genom den tid jag bodde ihop med P, Majsan och Flisan.

Igår såg jag avsnittet av Jills veranda där Kristian Gidlund är med. Ja, jag grät från början till slut. Men det som fastnade allra, allra mest hos mig var när Jill sitter hos låtskrivardamerna och berättar om Kristian och hans stora längtan efter barn och insikten av att han aldrig kommer få uppleva det. Och den ena kvinnan säger att de, som alla tre är mammor, ibland glömmer bort vilken gåva det faktiskt är de har fått vara med om. Och just det hoppas jag att jag aldrig kommer glömma om jag får barn. När de gråter, skriker, bråkar, är sjuka. Genom vaknätter, trots och tandsprickning. När barnprogrammen går på repeat för sjuttioelfte gången och är på väg att göra mig vansinnig. När andra föräldrars åsikter och agerande skrämmer livet ur mig. Då hoppas jag att jag besitter styrka, mod och eftertänksamhet. Och framförallt att jag aldrig, aldrig glömmer vilken otrolig gåva det faktiskt är man har fått vara med om.

Snabbaste vegomiddagen

Igår hade jag en sån där dag när jag inte orkade laga mat. Slutade med att jag stod och glodde in i kylskåpet med tom blick, som till slut landade på ett paket halloumi. Fick för mig att stekt halloumi på macka var ett värdigt alternativ till middag. Men någonstans i skivandet av halloumin tog impulsen över. Jag hade ju en senapssås från igår kvar? Och lite andra rester! Det hela slutade med en jättesnabb sås att äta till pasta, bulgur, grönsaker eller vad man nu önskar.

Ingredienser (efter smak, tillgång och antal personer):

Halloumi
Creme fraiche
Cream cheese
Senap
Salt
Peppar
Renée Voltaires lantbuljong (älsk)
Basilika. Jag hade både färsk och torkad.

Tog en kvart, ca. Jag ruckade på mitt pastaförbud och åt tagliatelle till. Tänker att nästa gång borde jag slänga i några bönor och/eller grönsaker också.

Varsågod för tips!

En kurs eller två (eller tio)

Jag tror inte jag är ensam om att vara en sån där person som vill så mycket att jag ibland förivrar mig och påbörjar projekt som aldrig blir klara, eftersom det kommer något annat i vägen. En sån där person som vill lära sig nya saker, hela tiden. Som ibland tror att det blir bättre, bara jag lär mig det. Eller det. Eller det!

Jag har dock insett med åren att det är bättre att välja ut enstaka saker ur mängden och fokusera på det. Övning ger ju färdighet, och hur ska man hinna öva om man har alldeles för många saker på gång samtidigt? Men just nu, i en situation där jag har så mycket tid till hands att jag nästan blir oförmögen till faktiskt handling, dyker det upp saker som jag vill lära mig. Kurser jag vill gå. Färdigheter jag önskar mig.

Högst upp på listan just nu:

- Möbeltapetsering
- Sömnad
- Möbelsnickeri
- Ljussättning
- Blomsterarrangemang
- Måla med akrylfärg

Inser att jag verkar ha ett behov av praktisk kreativitet och att jag kanske borde börja med att plocka fram tidigare påbörjade projekt och mitt stafli.

Har ni något ni vill lära er, som återkommer i tankarna lite då och då?

Att jobba i morgonrock

Jag bestämde mig redan samma dag som jag fick veta att jag hade några arbetsbefriade veckor framför mig för att jag skulle göra det allra mest av dem. Gå upp tidigt, ta en morgonpromenad, göra mig i ordning och sätta mig ner varje morgon och söka jobb som verkar intressanta. I en stad som Gävle går det ganska fort, om man säger. Så vad gör man då med resten av dagen? Man jobbar på Planen. Och på sitt skrivande. Och dricker mängder med kaffe i solen. Kan vara det bästa med den här ledigheten faktiskt, att det är vårväder ute. D-vitamin på burk i allra högsta ära (hade inte klarat vintern utan den) men den äkta varan är ju tusen gånger mer fantastisk!

Dock ska erkännas att jag ibland ruckar på mina regler. Klockan är kvart över 10 och jag sitter fortfarande i morgonrock. Visserligen har jag duschat, ätit frukost, läst tidningen, löst korsord och sökt två jobb. Samt jobbat lite på Planen. Men den där promenaden har jag inte lyckats med en enda gång ännu. Och att göra mig i ordning (läs: klä på mig) det kommer väl nån gång framåt lunch. Tänker att imorgon blir dagen då jag faktiskt gör det. Banne mig. Samtidigt som en liten, liten del av mig njuter av att göra nytta hemma vid köksbordet, i morgonrock. Och av att lösa korsorden i morgontidningen för första gången på massa år.

Ibland är det de enkla sakerna som gör det.

Med solsken i blick

Ibland känns det helt ok att ha en ledig måndag. Som idag, till exempel, när det trillar in ett sms från en vän som säger “Solen skiner, kom hit!”. Sen blir det bebisgos, promenad och kaffe och ostmacka i solen, på ett av de ställen på jorden som jag håller allra kärast. Hämta storasyster på dagis som blir så till sig att hon springer i cirklar och ropar “Ohanna! Ohanna!” och sen lek på golvet tills middagen står klar. Vissa människor fyller en alltid med så otroligt mycket energi och glädje. Det är de människorna man verkligen ska vårda i sitt liv.

Hoppas ni också har haft en fin måndag!